Jag kastas mellan olika sinnesstämningar hela tiden. Nu börjar jag så smått förstå att jag faktiskt ska gå i skolan här, inte bara lalla runt, sola och äta glass. Vi pratade om det imorse jag och Emma, det här med att vi ska studera har liksom hamnat längst bak i huvudet bakom allt annat som har behövts fixats med. Häromdagen var vi på skolan för att registrera oss på de kurser vi vill läsa och tanken är att jag och Marina ska vara med i en kör, Madrigal. Vi pratade med läraren och han nämnde något om ett prov. Men tusan! Jag vill inte göra ett prov, det är ju jobbigt. Och jag är ju inte bra på det här med a vista-läsning till exempel, ska jag behöva visa mina svagheter redan? Jag känner mig redan svag i alla andra sammanhang, inte ska jag väl behöva göra det i musiken än?
Jag har det bra här och börjar sakta men säkert att känna mig mer hemma. Fast det är lite svårt. Jag blir rastlös av att bara gå hemma, de dagar då vi egentligen inte behöver åka till skolan, men när vi väl kommer iväg och gör något så tycker jag att det ska bli skönt att komma hem. Ta igår som exempel. Vi behövde inte göra något särskilt så vi bokade en glassdejt med Talita, en tjej härifrån som var i Örebro förra hösten. Vi bestämde att vi skulle ses klockan två och fram till dess satt jag, Emma och Marina ute i solen vid en lekplats här utanför lägenheten. Jag satt och pluggade lite portugisiska men blev snabbt ganska rastlös och tyckte att det skulle bli trevligt att komma iväg och göra någonting senare. Att träffa Talita var jättetrevligt men hela situationen blir så tokig så fort vi ska göra någonting, vi damer som inte kan språket. Talita fick beställa åt oss då tjejen i kassan inte kunde engelska och inte riktigt ville förstå mig när jag försökte beställa på portugisiska. Och även fast jag kan klara att beställa så är jag ju helt lost om personen börjar prata mer eller kanske ställer frågor om min beställning. Jag känner mig som ett barn som inte kan ta hand om sig själv och det är jobbigt när jag är van att kunna göra det och dessutom är tjugotre år. Det känns liksom lite skämmigt hela tiden. Och det är jobbigt.
MEN jag försöker att inte grotta ner mig i det allt för mycket. Allt är fint här nere så ni som läser får inte tro att jag går runt och deppar, för det gör jag inte.
Idag är det fredag och vi har inga särskilda planer för dagen. Vi tänker nog ta en sväng förbi skolan, kanske öva lite och känns på stämbanden. Det var ett tag sen sist för min del. Det skulle vara roligt att göra något ikväll, kanske hooka upp med några utav de andra utbytesstudenterna och hitta på något. På måndag börjar vi skolan och då får vi även skriva på kontraktet på lägenheten. Från och med måndag kommer vi alltså bo på campus och det känns bra. Närmre till skolan och studenterna som jag hoppas att vi kommer att bonda med. Jag ska göra mitt bästa.
Idag har jag lyssnat på sjukt mycket portugisiska. Utan att fatta ett smack. Eller jo, kanske lite till och från. Men mest inte. Imorse hade vi infomöte på skolan och tack gode så hade vi Marinas och Emmas faddrar med oss som tolkade. Mötet ägde rum i en aula och självklart skulle alla utbytesstudenter presentera sig själva med namn, ämne och nationalitet. Alla drog det på portugisiska utom vi fantastiska svenskor. Å andra sidan kommer vi säkert vara mer minnesvärda då vi inte kunde hålla oss för skratt inför detta faktum. De glada svenskorna som pluggar musik och inte kan prata portugisiska, hoho!
Efter mötet följde Marinas fadder Anna-Clara oss runt på campus och tog oss till ett lunchställe. Kyckling, bönor, ris och sallad som sköljdes ner med melonjuice. Färskpressad melonjuice. Känn på den! När vi hade gjort allt vi skulle så tog Anna-Clara oss till busshållsplatsen och lämnade oss vid rätt buss. Trodde vi. Vi kom bara halvvägs hem och var tvugna att gå av vid en sketstor busshållsplats, en knutpunkt för hela stadens bussar kändes det som. Utan att veta vilken buss vi kunde fortsätta med och utan något SL som kan tala om hur man ska ta sig hem på bästa sätt. Utan några skyltar och utan info över huvud taget. Inte som vi förstår i alla fall. Vi frågade i alla fall en man som visade oss rätt men jag kände mig riktigt liten och ensam när vi stod där. Vi kan ju ta reda på oss, inga problem, men det är sjukt vad van man har blivit med att ha allt i telefonen. Nu måste vi skriva lappar med vår adress för att vi ska komma ihåg den, skriva lappar med bussar som vi kan ta och ha med oss en riktig karta om vi ska kunna ta oss fram. Och INTE ATT FÖRGLÖMMA, lexikonet! Utan det är vi körda eftersom inte en jäkel kan mer än tre ord engelska i den här staden. Jobbigt men nyttigt, det gör att jag blir peppad på att lära mig prata så fort jag bara kan. Vi lyckades i alla fall ta en buss tillbaka till universitetet där vi mötte upp en lärare som skulle hjälpa oss att välja kurser. Sen fick en man vid namn Jose, pappa till en utav lärarens elever, skjutsa oss till CPF (har INGEN ANING vad det står för eller vad vi gjorde där förutom att papret vi fick med oss är viktigt). Jose var inte heller någon hejare på engelska men pratade gärna på ändå, berättade att han var mäklare, kristen och visade filmklipp på hans två döttrar som spelade klarinett och fiol. Google translate, we welcome you! Fast det är när vi stöter på människor som honom som vi glömmer bort hur jobbigt det är att inte prata samma språk för någonstans så kan vi förstå varandra ändå. Och så hjälper det självklart till om man är en sjukt trevlig och hjälpsam person, som han var idag.
Vi tänkte att vi bara skulle vara på skolan på förmiddagen men det tog hela dagen. Klockan sex ramlade vi in genom dörren och ställde oss för att laga middag snabbt som attan. En kvällspromenad och en kopp kaffe senare så är vi nu redo för kudden.
Dagens blä: det är jobbigt att inte kunna kommunicera med folk. Man blir trött i huvudet.
Dagens woop: skolskunken. Ja, ni läste rätt. Idag såg vi en skunkbebis kila runt I korridoren I musikhuset. Den brukar tydligen göra det. Mys tycker jag för den var sjuuukt söt! Bild kommer, I promise.
Dagens fras: Qual o ônibus que vai para UnB? Vilken buss går till UnB (universitetet)?
[kwaow o onibus ke vai paara UnB?]
Imorgon ska vi tillbaka till skolan för registrering, lägenhetstitt och annat smått och gott. Vi tänker också att vi ska musicera lite tillsammans, det vore förjäkla trevligt! Until then, boa noite!
Okej, så här är läget. Jag är i Brasilia och här ska jag leva och bo under de närmsta fyra och en halv månaderna. Ibland blir jag skräckslagen när jag tänker på't. Ibland glad eller till och med överförtjust. Ibland lite ledsen och homesick fast bara lite än så länge faktiskt. Just nu bor vi i en lägenhet som vi får hyra av en brasiliansk vän, Jeffersons, mamma. Här finns utmärkt WIFI så det är lätt att hålla kontakt med omvärlden vilket gör att någon hemlängtan inte riktigt har satt in än. Tror jag i alla fall.
Vi startade vår resa i fredags kväll med vårt första flyg till München. Vi spenderade ungefär två timmar på Arlanda innan flyget gick och samtliga timmar spenderade vi alla på varsina ställen i väntsalen med telefonerna tryckta mot öronen för ett sista hejdå. Sen for vi. Vårt första stressmoment under resan var bytet mellan planen i München men en och en halv timme räckte bra och väl mellan planen. Vi hann till och med surpla lite kaffe medan vi väntade. Flyget vidare till Sao Paulo gick fint även det. Till er som jag sa att resan bara skulle ta sju och en halv timme, det var innan jag kom på att räkna med tidsskillnaden. Elva timmar tog det att flyga ner! Men det gick snabbt och smärtfritt tyckte vi alla, vi underhöll oss med musik eller film från de små TV-apparaterna och sov mest. Vilket kanske var bra. För i Sao Paulo började problemen. Vi hade lite mindre än två timmar på oss att byta till det anslutande flyget till Brasilia och nu vet vi att det inte räcker till. Eftersom min väska inte dök upp på bandet så tog det ännu längre tid. Som tur var så fick vi biljetter till ett annat flyg som skulle gå fem timmar senare. Tur det! Vi lade oss på några bänkar och tog en tupplur och resten av resan gick lugnt till. Dock är min väska fortfarande på villovägar i världen men jag håller tummarna för att den ska hitta hit om en inte alltför lång framtid. Tur att jag är här med två brudar att sno kläder och annat av. Både jag och Emma hade övervikt och fick betala en tusenlapp var, riktigt göttigt.
Vi har redan hunnit med att göra en massa saker så det känns nästan som att vi har varit här längre än våra två dagar. I fredags var vi på en slags klubb på kvällen och lyssnade på olika band som spelade brasiliansk musik. Dock somnade vi nästan stående runt tolv-snåret så vi bad Antenor, en utav lärarna här som hade följt oss dit, att köra hem oss.
Igår promenerade vi runt i våra kvarter sen blev vi upplockade av Jefferson, en brasiliansk student som har varit i Örebro ett år, som ville ta med oss till sjön. Världens största, konstgjorda sjö. Som TYVÄRR inte är så badvänlig, bara på vissa ställen, och det var ett utav dessa ställen han och hans fru Elaine tog med oss till. Jag, Emma och Marina fick skvalpa runt i det högst behagliga, söta vattnet och sen satt vi kvar och kikade på solnedgången. Vi körde vidare till ett veganskt café för att spisa lite typiska brasilianska rätter, veganstyle, och sen fortsatte vi till en öppen jazzfestival där vi lyssnade på ett amerikanskt band som spelade gammjazz.
Idag har vi varit väldigt mycket hemma och haft det gött. Antenor kom förbi på lunch och sen dess har vi bara slappat och sjungit lite kör tillsammans. Senare ikväll ska vi hem till Kajsa som har varit i Brasilien under ett års tid, hon far tillbaka till Sverige imorgon så vi vill passa på att träffa henne.
Imorgon ska vi på ett informationsmöte på skolan vid tiosnåret. Vi får se hur våra jetlaggade huvuden ska orka med det. Mötet kommer förmodligen endast att hållas på portugisiska men vi tänker att det är en bra chans att träffa andra utbytesstudenter som säkert också kommer att vara där.
Man blir väldigt trött i huvudet av att prata på "främmande" språk hela dagarna även om det nu funkar bra med engelska. Rätt vad det är så byter jag till svenska utan att jag tänker på det själv. Tokigt.
Nu blev det mycket att läsa för er så därför ska jag avsluta med något att titta på. Det ni ser är:
Emma på flygbuss. Marina på flyggbuss. Emma och Marina diskar. Första frukosten - havregrynsgröt. Den "lilla" avokadokärnan. Meditering med munspel. Enjoy och boa noite!
Vilken lycka. Ikväll ramlade jag över en konsert med Håkan från Allsångsscenen. Glad tjej. Han ska ju faktiskt spela i Grebbestad när jag är där och hälsar på. Just nu är jag sjukt sugen på att gå. En omgång till liksom. Får se vad min plånbok säger om det.
Hörrni, nu börjar det sakta men säkert rulla på. Den sista juli kan jag åka tillbaka till ambassaden för att hämta mitt visum. Igår fick jag ett mail från en tjej som pluggar PR (tror jag) på UnB, universitetet som jag ska gå på, och berättade att hon är min fadder. Typish. Och det känns ju himla gött att ha någon att ställa alla knepiga frågor till. Jag har även fått ett mail om att vi brudar kommer att ha tak över huvudet, tjoflöjt. Det bifogades en lista på de andra nissarna som ska bo i samma område som oss, namn från världens alla hörn kändes det som. Det känns lite spännande. Det är lite som att nedräkningen har börjat men det känns skönt att en månad är lång tid. En tid som jag ska fylla med massor av roligheter som Grebbestadstripp, Stockholm/Nynäshäng med bästa vännerna, Mellerudstripp, Gotlandsmys med mami, seglingsmys med papi. He blir fint dä!
Denna vecka förbereder vi kalas för kära mormor och morfar. Morfar fyller jämnt, sjuttio barre, vilket ska firas lite extra. Imorgon ska jag fara in till stan och göra trevliga karlar sällskap, ta en öl och lyssna på Jesper och Co när de spelar.
Just nu är jag och mamma hemma hos Josefine och får vår rediga dos av kattlek. Ååååh, jag vill bara äta upp de små liven. Fast det ska jag inte. Vi ska fika lite senare istället. Fina, fina Gino och Doris!
Tänk om jag hade varit bättre på att prata. Om jag varit bättre på att skita i att vara rädd för det jag vill säga, struntade i att dämpa för att göra det mindre viktigt och stort. Vad mycket lättare det skulle vara att nå fram då. Få sagt det jag vill ha sagt. Utan en massa krångel som gör att stackaren jag pratar med inte förstår. Jag känner så här. Så här tycker jag. Om jag fick välja skulle vi göra så här. Men det vågar jag inte riktigt och så blir det tokigt istället. Så blir jag tvungen att acceptera ett helt annat läge än jag egentligen vill. Fast allt är ju inte mitt fel, bara. Det borde jag ha som en evig kom ihåg-lapp i mitt huvud, säg det klart och tydligt. Övertydligt till och med så vet jag att det går fram. Även fast det är läskigt att blotta sig och säga vad hjärtat vill.
Idag har jag fått hjälp av min bästa mor med att få iväg en pissig ansökan om ett papper från polisen. En ansökan som jag skickade den sjunde juni (trodde jag) men som inte kommit fram. Superjobbigt att försöka att fixa det när vi inte har en skrivare, kopiator eller scanner hemma. Supermamma kom till undsättning och fixade det på jobbet. Så nu ska jag snart kunna traska iväg till Brasilianska ambassaden och söka visum. Pust.
Jag har även ätit lyxmiddag på Rökeriet nere i hamnen tillsammans med ett gött gäng. En liten avskedsmiddag till pappa och Gurkan som seglar till Gotland tidigt, tidigt imorgonbitti. Lilla pappa som har åkt på ryggskott men som kommer att klara det fint ändå. Jag ska segla hem båten tillsammans med honom sen när de kommer tillbaka till Nynäshamn, det ska bli trevligt. Och måtte ryggen då har blivit lite bättre.
Som en fin avslutning på en trevlig kväll följde jag med systra mi hem till Höjdgatan för att hälsa på hennes och Björns tillskott, kattungarna Gino och Doris. När jag och Jossan kom hem låg alla tre och sov i en fåtölj framför Solsidan. Typ det sötaste jag har sett i mitt liv, nästan. Jag fick busa runt lite innan det blev riktig fart på dom, då passade jag på att lämna över till päronen, som sig bör. Lekmoster liksom.
Idag skulle jag städa men det sket jag i. Städade mitt rum på förmiddagen och sen tog jag bussen in till city för att hänga med Johan och Henke några timmar. Jag kom lagom till Johans frukost så jag fick mig lite kaffe och sen satt vi och småpratade ett tag. Lite matshopping för att laga en sen lunch och så mer kaffe i soffan med FIFA-spel. Inte för mig då, jag kan ju inte det sånt där men jag var nöjd med att sitta bredvid och prata. Några sköna timmar. Nu på kvällen har det varit full rulle och jag har skrivit en lista på det jag ska göra imorgon innan jag tar tåget till Nynäs med min packning. Resväska, gitarr... Det kommer att behövas nack- och axelmassage imorgon, det är ett som är säkert. Resväskan är tung som ett ruggigt as. Det här med att ta med sig packning för ett halvår är ganska tråkigt om du frågar mig. Fast då tröstar jag mig med att jag bara kommer att använda sommarkläder fram till den 22:a december och då känns det ganska gött igen. Ehe.
Jag var pepp. Taggad. Nu skulle hela rummet ur i garaget. Fast juste, vita hyllan måste skruvas isär. Med vadå? Cykla till skolan för att hämta en skruvmejsel att låna. Stanna och lyssna på rep. Ah, livemusik! Tycka synd om en måsunge som jag tror var på väg att lära sig flyga. Han traskade runt utanför musikhögskolan, morsan och farsan satt på taket och övervakade. Hoppas jag. Det gjorde ont i mitt hjärta, den pep så hemskt lilla bebben.
Måste. Äta. Mat. Jag är kung på att steka kyckling. Den smälter nästan lika fint i munnen som pappas grillade. Ganska torrt med endast bulgur och sås till men så är det när man inte stannar här så många dagar. Det gäller att hålla kylskåpet tomt. Cykla till Clas Olson för att köpa tjocktejp. Mina flyttlådor blev som fort mot mössen, så omöjliga som möjligt att ta sig in i. Nåde den jäkel som försöker. Då blir jag ledsen. Tur att Lisa också är hemma så jag kunde få hjälp att bära ut byrån. Hade tänkt att göra det själv men det hade blivit lite svårt. Måste jag erkänna.
Tappa lusten helt. Orkar inte mer nu. Blä på det här. Vill hälla i mig min Cola som står i kylen. Tjuvöppnar den vilket inte gör att längtan efter att få dö i soffan blir mindre. Tvärtom såklart. Försöker att skynda mig att bära, stapla och tejpa kartonger i garaget. Så lite plats som möjligt ska det ta. Blir utomlandsvarm. Inifrån och ut, svetten som nästan rinner under armarna. Så har jag varit hela dagen.
Äntligen klar! En kall dusch och äntligen får jag slå mig ner i soffan. Laddar upp med Colan i ett glas och chokladcroissanten på ett fat. Dom kallar oss MODS som kvällsunderhållning. Ganska handlingslös men lagom för en trött tjej. Ska försöka att slipa på portugisiskan innan jag lägger mig.
Den här dagen har varit bra. Jag har hållit mig sysselsatt och det är lika med att tankarna hålls i schack. Igår var det värre. Tänk att jag kan bli så trött och orkeslös, inte vilja någonting. Och tänk att det kan gå en hel dag utan att jag säger ett ord till någon. Ganska ofattbart då min mun går i ett i både prat och ton i övrigt. Imorgon ska jag städa och träffa en vän, det blir bra känner jag. Roligt.
Nu är det tomt i mitt rum igen. Som för ett år sedan. Då lämnade jag ett fantastiskt (om än dock något skevt) hus med lika många fantastiska minnen i. Som att jag, Emma och Klara alla bodde i samma rum i typ två veckor innan vi började sprida ut oss i huset. Och att vi inte vågade sätta på elementen särskilt mycket för att vi var rädda för elräkningen. Vi gick alla runt i tjocksockar, långkalsonger, stickade tröjor och halsdukar. Hur arg jag blev över att vara "tvungen" att ta rummet som vi alla bott tillsammans i, det som var det minst fina av alla de stora rummen. Rummet som jag kom att trivas alldeles förträffligt i. Rummet som hade ett eget handfat som jag passade på att spy i en kväll. Vår första gemensamma middag som var födelsedagsmiddag för Emma med sparrissoppa och asgott bröd. Simons skeptiska min när han försiktigt sniffade i luften ovanför kastrullen. Då hade vi flyttat in, alla sex. Gustav kom ju med på ett hörn också. Och då syddes det upp radikalvänstergardiner av fyra filtar som hängdes upp i vardagsrummet för att dela av. Och sen åt vi säkert glass, drack te och kollade på Eva och Adam på youtube. Min, Emmas och Klaras gitarrer låg i princip alltid parkerade i soffan, bara att ta upp och öva läxa tillsammans när man kände fört. Som när jag och Klara spelade in när vi (på ett väldigt allvarsamt sätt) spelade och sjöng vår senaste läxa, Om du lämnade mig nu av Lars Winnerbäck och Miss Li. Den videon hamnade i klassgruppen på FB för den tyckte vi att alla skulle få njuta av. Harpaltarna som vi räddade undan dumfåglarna, vem kan glömma den kalabaliken? Lille Jesus som jabbade som en riktig kämpe när vi försökte fiska ner honom i flyttkartongen. En sen kväll på Felan, min allra första, jag hade gula strumpbyxor och var efter den kvällen helt kär i en låt som heter Geckon. Lyckan när vi cyklade hem, det var så himla roligt att dansa runt med Emma, äta kokt korv (då var det dock med Klara, inte vegan-Emma) när vi blev trötta och sen dansa lite till. Första grillaftonen ute i trädgården då jag hade hängt upp min lykta som jag fått av Eva och Christer i en gren ovanför bordet och Klaras slicklista gick varm hela kvällen. Alla "pauser" i skolarbete för att kila ut och hoppa på studsmattan. Eller för all del bara ligga på studsmattan och kika igenom kaskaden av vita äppelblommor i träden runtomkring. Det var på Valborg som vi såg en ballong och alla tog bild för att mms:a till Klara som har en hatkärlek till dessa. Eller som när vi upptäckte Heytell och slutade att ropa på varandra när vi ville något, vi drog iväg ett heytell-meddelande istället. "Hej snoffsan, nu ska du komma ner till soffan och kolla på Eva och Adam!" Eller när vi blev tipsade av Rui om Heliumbooth och lekte en liken lek där alla fick säga "hej Matilda, jag är inte den du tror men jag vet var din brevlåda bor" och sen fick Matilda gissa vem som hörde till vilken röst. Och jag blev såld på en karl och ältade detta fram och tillbaka hos Emma och Klara. Och sen blev det festival och skolavslutning och vi hade sagt upp huset för att för få utav oss skulle stanna kvar och det blev slutet på en fantastisk era.
Och nu sitter jag här igen med flyttpack och flyttstäd. Måsvägen har också minnen att bjuda på. Inte lika många galna som Kollektiv Fnitterfittan men det beror på att detta radhus faktiskt håller ihop som ett hus ska. Inga strömavbrott och annat konstigt. Dessutom har vi ett bubbelbadkar. Som jag tyvärr har nyttjat alldeles för sällan. Det är lätt att vara efterklok.
Söndagkväll efter en kalashelg som heter duga. Min midsommar/födelsedag blev en sjukt trevlig tillställning. Knytismiddag i regnet (vi var envisa som synden), kubb, supergod efterrätt i form av tårta och chokladpaj, freesbekastning, stå på huvudetövning, en ljus morgon och your mamma so fat-skämt. När solen börjde stiga över träden och klockan slog fyra cyklade jag hem. Kvart i nio satt jag på tåget till Nynäshamn och födelsedagsfirande med släkten. Trött tjej. Men vi hade ett trevligt kalas som vanligt och jag höll mig på den pigga sidan.
Idag har vi haft en riktig slapparsöndag med film, fika, god mat och Bajenmatch på TV. Den sista någonsin på Söderstadion. Snyft. På kvällen fick jag hänga på ett gäng för att spela beachvolley nere vid Nicksta. Jag passade på att ta ett dopp innan jag hoppade på cykeln hem. Och det var VARMT. Lycklig tjej.
Imorgon far jag tillbaka till Öret för att fixa det sista och städa av innan utbytesstudenterna flyttar in. Hejdå Måsvägen alltså. Känns lite tråkigt, att bo så stort och lyxigt har varit fint. Å andra sidan känner jag att jag längtar efter något eget. Så så får det bli. Efter Brasilien såklart.
Idag är det min födelsedag. Tjugotre. Ganska menlös ålder må jag då säga. Det är slut på alla dom här åldrarna man längtar till. Arton, tjugo. Tjugofem känns väldigt avlägset. Det tar vi då.
Igår (som tog slut för bara några minuter sedan) sov jag konstigt och var ganska trött vilket gjorde det svårt att hålla igång med mitt nerpackande. Jag for in till stan för att klara av Bolaget och köpa fler flyttkartonger. Ingen bra kombo. Jag köpte dessutom alkohol till mitt kalas i Nynäs som äger rum på lördag. Jag var relativt pepp och pigg när jag åkte ner på stan vid elva men var slut som artist när jag kom hem. Cyklade till Willys för att köpa potatis och jordgubbar och gäspade som om jag inte sovit på flera veckor i kassakön. Sen fick jag sällskap vilket piggade upp mig. Jag plockade uppe i mitt rum medan han satt nere i soffan och spelade GTA. Sen tog vi en gemensam paus för att öva på att stå på händer och huvudet i trädgården. Stå på händer, nja. Stå på huvudet, OH YEAH! Senast jag försökte ramlade jag bara omkull men nu har jag tydligen hittat balansen så jag kunde "sparka mig upp" och sen stå. Spikrakt. Huuuur länge som helst. Det var galet. In i huset, nöjd och glad, för att fortsätta att packa. Sen ut i trädgården för att spela lite schack i solen. Stå lite mer på huvudet. Sen tog vi en sväng till skolan och sen vidare hem till Emma för att hjälpa henne med att bära ner en säng till förrådet. En pizza på det, även denna i den värmande solen trots att klockan var nio. Sen gick jag hem, barfota för att jag hade fått skavsår av mina espadrillos. Dags att värma upp sommarfötterna!
Midsommarafton kommer att spenderas här i Öret med vänner. Jag tror att det blir fint.
Igårkväll när jag cyklade hem från en vän här i Öret så började jag nynna så smått på en liten mening. Som kändes fin. Den tog över hela mitt huvud vilket gjorde att det var omöjligt att sova när jag hade borstat tänderna. Jag norpade en gitarr och slog an några bastoner till. Och helt plötsligt så hade jag en fin liten låt att spela in. Det är riktigt fint när det blir sådär, något kommer till en som man absolut inte kan släppa. Och istället för att köra fast efter en fras, en ton eller ett ackord så flyter det bara på. Och blir någonting som man kanske till och med skulle kunna våga att spela upp för någon annan. Och det som är så fint är att det är tack vare denna vän, som jag cyklade hem ifrån, som jag till viss del har kunnat släppa min dumma, dömande sida när jag försöker att skapa. För det är ju det dummaste som finns, att skjuta ner innan den lilla idén ens har fått fart. Vem vet hur bra det hade kunnat bli?
Jag vet inte hur jag mår, på min kind en liten tår.
Jag tror att den säger att du ska trösta mig inatt.
Det var kanske dumt av mig, att jag gick och blev kär i dig.
Men allting gick så himla fort och plötsligt var allt stort.
Jag vet inte vad jag vill, orkar inte mycket till.
Önskar att få ordning på du och jag, vi två.
Så håll en sista gång min hand, innan jag lämnar detta land.
Lycka till, allt blir så bra. Du är fantastisk tycker jag.
Imorgon ska jag och Emma bila till Öret en sväng. Det känns fint. Den här helgen har spenderats med mor min och det är också fint. Igårkväll smet jag dock iväg en sväng till Haninge för att träffa bästa Sandra och Malin. Asgod sallad, friskt vatten med jordgubb och mynta, melon, ananas och choklad till en film. Toppat med rosé och ypperligt sällskap. En liten spurt till tåget och kvällen var gjord.
Denna dag kan summeras med två ord. Regn och Brasilienflyg. Det är i princip allt jag har gjort idag. Klockan tolv möttes jag, Emma och Marina upp på FB-chatten med målet att tillsammans finna den bästa och mest prisvärda resan. Som vi har kämpat! Mot kvällen blev jag dock sjukt less och var nästan beredd att bara ta vad som helst i princip. Vi hann i alla fall narrow it down till två bolag så jag och Emma ska ringa ett varsitt imorgon. Och sen är det förhoppningsvis klart. Det här med Brasilien börjar bli jobbigt. Och läskigt. Och roligt.
Det svänger så otroligt mycket. Ikväll har mitt huvud varit någon helt annanstans och jag har undrat ifall jag verkligen vill åka. Valde jag det, aktivt, någon gång? Eller har jag hela tiden tänkt att om jag får platsen så måste jag åka, det är något man inte kan tacka nej till. Och hur ofta får man den här chansen, egentligen? Så det borde inte vara så svårt att bara åka iväg liksom. Och samtidigt så startades något fint i Örebro. Som inte kommer att finnas mer när jag åker till Brasilien. Det tar slut där. Och det känns så ofantligt tråkigt och ledsamt. Helvetes jävla skit. Så känns det.
Jag har vetat om det hela tiden dock, att det är just så som det kommer att bli. Fast jag tänkte att det ju i alla finns en sommar. Som i nuläget känns alldeles för kort. Och allt är alldeles för långt bort. Och för svårt på något vis. Fast det ska och kan vara så lätt.
När det blir varmt och göttigt i Örebro så kommer även en annan, klibbig känsla som tyvärr inte har med den svettiga solen att göra. Den var extra påtaglig under den sista tiden innan jag packade väskan och for till Götet. Mycket mer än förra året vill jag minnas. Känslan av att vara instängd. I mina kläder, i stan, i huset. Vars jag än befann mig så kände jag mig instängd, klibbig och konstant varm. Med några undantag såsom tidiga mornar i mitt rum med fönstret på vid, öppen gavel eller förmornar i ett rum i Tybble då man för länge sedan hade sparkat ner täcket på golvet. Jag har saknat havet ofantligt mycket under denna försommar. Jag kanske inte alltid nyttjar det till fullo, badkruka som jag är, men det känns på något vis svalare och renare vid havet. Den friska vinden kommer utifrån, från öar, vågor och öppna vatten. På en klippa har jag inga problem med att klä av mig till bikini, desto svårare i Stadsparken. Ni förstår säkert känslan.
Därför tog jag idag tillfället i akt och promenerade ut på Ringvägen för att lägga beslag på en klippa vid Drottningviken. Det var ganska blåsigt men riktigt fint. Måsarna skriade till och från. Där är ännu en havsgrej som jag minns att vi pratade om någon gång i Öret. Vi satt utanför skolan och flåsade intill den stekheta glasfasaden då ett gäng måsar kom och cirkulerade över oss, skrek för full hals. Jag log och drömde mig bort till Nynäshamn medan det var flera som funderade över vad tusan dom gör här i Öret, det finns ju inget hav här liksom.
Det kanske inte hade spelat så stor roll om jag hade vuxit upp nära en sjö istället för vid Östersjön men en sak är säker. Det spelar ingen roll vars jag bosätter mig, jag MÅSTE ha nära till friskt badvatten, måsar och friska vindar. Jag är ingen parktjej. Punkt.
Något röd om snoken blev jag på köpet idag också, SCORE!
Jag sov länge idag, trots att jag inte lade mig alltför sent igår. Halv elva slog jag upp ögena dock tyckte jag att jag fick ligga och dra mig i en kvart, fast klockan var så mycket. Lina, sömntutan som alltid sover länge, kom hem från en morgonpromenad när jag stod och fixade frukost. Vi latade oss med frukost i soffan framför Nineties och så den nya fina (dock hemska med ont-i-magenkänslan) serien som utspelar sig under andra världskriget. Vi hade båda ärenden att göra på stan så vi cyklade upp till centrum efteråt. Och som vanligt så blev det lite mer än att bara göra det vi "skulle". Men vafan, när man stöter på ett fint Kockumdurkslag för endast femtio kronor så kan man inte bara hänga tillbaks det och gå därifrån. Jag gillar Nynäshamn, det finns alltid Kockum att fynda när jag är hemma.
När vi kände oss klara så cyklade vi vidare till mormor och morfar, fikade och pratade om Bajens senaste match, bråkiga barn och mansgrisar som inte låter kvinnor komma till tals. Sen ringde mamma och sa att hon var på väg hem så jag och Lina for hem för att laga middag. Josefine har ju köpt en lägenhet tillsammans med sin Björn och den vill jag ju se så efter maten traskade vi hem till Höjdgatan för att kika och fika ännu mer. Lite konstigt att säga tack och godnatt för att sen traska till en annan lägenhet men samtidigt roligt. Vuxenpoäng där, att äga en lägenhet. Där ska jag hänga mycket i sommar, det är ett som är säkert.
En annan tröttmössa har precis insett att hon har sommarlov men börjar ändå att gäspa vid niosnåret. Därför tänker hon gå och lägga sig och somna till en P1-dokumentär. Tack och bock!
Nu har jag dunsat ner i soffan på Krokvägen. I ett vardagsrum som tydligen har tapetserats om sedan jag var här sist. Vilken i och för sig är typ en evighet sedan nu när jag tänker efter. Fint är det i alla fall.
Inatt har jag avverkat nästan alla städer med ändelsen -köping som finns i vårt land. Jag har nämligen åkt nattbuss hem från en fantastisk helg i Götet. I lördags packade jag, Matilda och Jänka in oss i en bil och styrde kosan mot Göteborg. Målet - HÅKAN HELLSTRÖM. Roadtrip är ju inte fy skam det heller, det var riktigt roligt tyckte vi alla tre. Jag kände mig dock som en något mer rutinerad roadtrippare då jag hade bunkrat upp med en gottepåse innehållande bland annat en påse frukt och nötter, en halv påse chips, vattenmelon och annat göttigt. Både Matilda och Jänka sa när vi for iväg att de inte brukar äta när de är ute och far på vägarna men det slutade med nallande från båda två. Tur att en annan var preppad!
Så fort vi anlände till Jänkas föräldrars lägenhet på Hisingen (Sveriges 4:e största ö för övrigt, där lärde jag mig något nytt) slängde vi in våra grejer och tog bussen ner till Nordstan för att möta upp Joel och Emma som hade åkt ner tidigare. Vi köpte middag i en vegankiosk på Avenyn och drog oss bort till Vasakyrkan och en gräsmatta för att äta. Jag och Matilda ville inte halsa vin direkt ur våra vinflaskor så vi hällde över i våra colaburkar och kände oss riktigt fiffiga. Sedan fortsatte vi med spårvagn till Botaniska trädgården och Slottsskogsvallen. Jag har hajpat denna stund ända sen vi köpte biljetterna. Varenda gång jag har tänkt på att jag ska fara och se Håkan så har det pirrat till i magen, nästan som om jag är kär. När vi kom fram till Slottsskogsvallen så kunde jag knappt hålla mig för skratt. Vi kom dit relativt tidigt så vi hamnade lagom nära scenen. Och sen var han där, fantastiska, finaste, bästa Håkan. Jag blev inte besviken trots mina enorma förväntningar. Jag stod och skrattade, dansade, hoppade, klappade och grät om vartannat. Alla låtar som har kommit att betyda något särskilt för mig spelades och Håkan hoppade runt som en galning på scenen. Så. Bra. Efter konserten fortsatte vi i Göteborgsnatten till en pub vid Andra lång och lugnade ner oss med öl. Dödströtta kom vi hem till Hisingen vid halv fyra och stupade i säng. Vilken kväll!
Gårdagen kantades av lite bakfylla från och vissa håll och allmän seg- och trötthet från andra. Emma åkte tyvärr buss tillbaka till Stockholm ganska tidigt men efter att vi kramat henne hejdå så slog vi oss ner med en mumsig picknick på en gräsplätt på Trädgårdsföreningen. Solen lös och det kändes fint att vara i Göteborg. Vi strosade lite på stan och åkte sen för att grilla hemma hos Joels syster ute i Mölndal. Och sen var det som sagt nattbuss till Stockholm som gällde för mig.
Efter denna helg så känner jag mig tacksam över att jag har så fina vänner som i sin tur har helt fantastiska vänner som jag får träffa. Joels syster till exempel som pluggar textilkonst och bor i ett kollektiv med en fantastisk trädgård. Här bor även Cissi som måste vara den gladaste människan jag har träffat. Att jag har mitt fina gäng som jag kan vara helt och hållet mig själv med, de som pallar mina dåliga sidor och uppskattar mina goda sidor. Som stöttar i vått och torrt och som jag kommer att sakna att inte träffa varje dag i sommar. Eller i höst för den delen. Men det är ju viktigt med äventyr också, Brasilien kommer att bli fett.
Nu ska jag nog ta mig en slummer här i soffan. Har hört att man sover lite halvbra på nattbussar.
Jag är ensam i radhuset denna helg. Helt själv. Visst var det lite läskigt att gå och lägga sig igår. Det kändes udda att stänga min sovrumsdörr men det är å andra sidan tusen gånger bättre än att hålla den öppen. Tror jag. Tryggt eller instängt? Mest tryggt. Och så hade jag sovrumsfönstret lite på glänt och det är ju, precis som alltid, fantastiskt. Annars njuter jag i fulla drag! Jag kanske borde sikta på att tjäna så pass mycket pengar att jag kan bo i ett litet radhus eller torp helt själv. Detta att vara ensam i ett hus gör att allting blir roligt. Att få springa upp och ner för trappen med tvätten som ska hängas. Dra några extra städdrag i köket. Öppna altandörren och känna den friska luften från draget. Sicken otrolig lyx egentligen. Dessutom har jag haft en härlig söndagskänsla idag för att jag hade en sån slapparfredag och det är ju också fint. För det är ju inte söndag förrän imorgon. Och jag som måste ägna (typ) all vaken tid åt att skriva PM tycker att det är riktigt bra.
Idag busade jag dock till det och var ute och spelade fotboll i solen. Och så en löptur på det. Jag tänkte att mitt tomatröda ansikte skulle ge med sig efter ett tag men det är nog faktiskt så att jag har fått lite väl mycket sol på snoken idag. Men det är bara fint. Att kunna springa i endast sport-BH och tajts är också gött.
Ikväll har jag lyxat till det med varmkorv med bröd och limemarinerade jordgubbar med vaniljkesella. Mums för smaklökarna och så blev det gubbar över att ta till fika imorgon också. Det gäller att se framåt så det finns när man blir trött i nacke, ögon och rumpa av för mycket stillasittande framför datorn. Men duktig är jag, credd till mig.
Jag ska åka till Brasilien i höst, närmare bestämt huvudstaden Brasilia. För att göra en utbytestermin, komplett med praktik och allt. Så jag ska börja lära mig portugisiska så smått så jag kan ta mig fram när jag kommer dit. Emma ska också åka, till samma ställe, vilket är otroligt skönt.
Fast tillvaron hamnar lite snett. Jag, Emma och Matilda är i full fart att planera inför höstens introduktion där numera endast Matilda ska vara general. Världens bästa ska det bli och jag är bitter över att inte få vara med och genomföra det jag planerar. Och jag kommer att sakna Matilda, Joel och de andra fina som är kvar så det gör ont i hjärtat. Men tänk vad fint, det betyder att jag har världens bästa vänner. Och det är verkligen inte fy skam!
Jag håller på att fundera kring om jag verkligen ska jobba i sommar eller inte. Får jag inget utav de som jag har sökt så är det ju klappat och klart. Fast om jag skulle få så vet jag inte om jag verkligen vill. Är det inte trevligare att vara ledig, åka runt och hänga med alla som jag känner för innan jag åker till andra sidan världen i ett halvår? Jag har sökt en sommarkurs här i Öret så ifall allt skiter sig så kan jag ha något att göra om dagarna. Fast det är ju i Öret också, då blir jag här en del av sommaren. Vilket låter fint för då kan jag kramas mycket med en fin karl som sen flyttar till Stockholm och Ackis.
Jag har sagt upp mig från radhuset och funderar på hur jag ska göra med mina tusen saker när jag är borta och boende när jag kommer tillbaka. Hyra förråd, köra hem för att sen köra tillbaka allt, stuva in det i garaget på Måsen... Skaffa en lägenhet nu och hyra ut i andrahand, vänta till jag kommer hem, skaffa något från Brasilien... Ja, ni fattar.
Något som får mig att jubla och få fjärilar i magen är Göteborgsresan jag och de andra fina spånar på. Målet är Håkan som spelar på Slottsskogsvallen. Det spelar å andra sidan ingen roll vars jag blir tvungen att åka i sommar men Håkan SKA JAG SE. Punkt.
Att flyta.
