Jag ska åka till Brasilien i höst, närmare bestämt huvudstaden Brasilia. För att göra en utbytestermin, komplett med praktik och allt. Så jag ska börja lära mig portugisiska så smått så jag kan ta mig fram när jag kommer dit. Emma ska också åka, till samma ställe, vilket är otroligt skönt.

 

Fast tillvaron hamnar lite snett. Jag, Emma och Matilda är i full fart att planera inför höstens introduktion där numera endast Matilda ska vara general. Världens bästa ska det bli och jag är bitter över att inte få vara med och genomföra det jag planerar. Och jag kommer att sakna Matilda, Joel och de andra fina som är kvar så det gör ont i hjärtat. Men tänk vad fint, det betyder att jag har världens bästa vänner. Och det är verkligen inte fy skam!

 

Jag håller på att fundera kring om jag verkligen ska jobba i sommar eller inte. Får jag inget utav de som jag har sökt så är det ju klappat och klart. Fast om jag skulle få så vet jag inte om jag verkligen vill. Är det inte trevligare att vara ledig, åka runt och hänga med alla som jag känner för innan jag åker till andra sidan världen i ett halvår? Jag har sökt en sommarkurs här i Öret så ifall allt skiter sig så kan jag ha något att göra om dagarna. Fast det är ju i Öret också, då blir jag här en del av sommaren. Vilket låter fint för då kan jag kramas mycket med en fin karl som sen flyttar till Stockholm och Ackis.

 

Jag har sagt upp mig från radhuset och funderar på hur jag ska göra med mina tusen saker när jag är borta och boende när jag kommer tillbaka. Hyra förråd, köra hem för att sen köra tillbaka allt, stuva in det i garaget på Måsen... Skaffa en lägenhet nu och hyra ut i andrahand, vänta till jag kommer hem, skaffa något från Brasilien... Ja, ni fattar.

 

Något som får mig att jubla och få fjärilar i magen är Göteborgsresan jag och de andra fina spånar på. Målet är Håkan som spelar på Slottsskogsvallen. Det spelar å andra sidan ingen roll vars jag blir tvungen att åka i sommar men Håkan SKA JAG SE. Punkt.