Jag har börjat att engagera mig lite mer här och var i mitt liv. Numera ska jag axla titeln som sekreterare i musiksektiones styrelse samt sitta med i Joybells styrelse som ekonom och vara social stämchef för altstämman. Hitills är det bara roligt. Det känns fint.

 

På tal om något helt annat så läser vi en riktigt intressant bok den här veckan i pedagogiken, I en klass för sig av Fanny Ambjörnsson. Fanny har följt två tjejgrupper från olika gymnasieprogram i ett års tid och för diskussioner kring hur vi tjejer "blir kvinnliga" och vilka faktorer som spelar in. Bland annat så pratar hon om etnicitet, genus och klass. Rätt ofta har jag känt mig träffad när jag har läst boken, till och med blivit arg ibland. Jag har försökt tänka tillbaka till min gymnasietid, hur jag tänkte och tyckte då, och tycker att "jag bara var mig själv". Fast så enkelt är det nog inte ändå. Om det är något som man har kommit fram till under den här första delkursen i pedagogiken så är det att det i princip inte finns något som heter "vara sig själv". Om man drar det hårt. Och när man är mitt uppe i det själv, som på gymnasiet till exempel, då är man redan så inkörd i de mönster och roller som finns att man inte reflekterar över att man reagerar, gör och tänker på ett visst sätt. Det är lite läskigt fast sjukt intressant. Jag har verkligen fått mersmak av den här Fanny så jag ska se till att köpa en annan av hennes böcker som Emma rekommenderade, Rosa - den farliga färgen. Fanny kommer även och har en föreläsning på campus den sjunde november och det har jag redan bokat in i kalendern. Spännande att höra henne tala i egen hög person.

 

Det var allt för mig denna mysregniga onsdag. Yoga ikväll samt lite plugg på det, sen hopp i säng.

Igårkväll/natt var det sittning för oss rosa, tjusiga musikare nere på Kårhuset på Campus. Våra nollor är härmed ettor och introduktionen är slut. Det känns skönt. Det har varit sketroligt och man har dessutom haft en jättebra chans att prata runt med de nya. Och samtidigt har det varit lite tröttsamt till och från. Det roliga är ju dock att hur trött och opepp man än har varit så har vi nästan alltid dansat till stängning, burit stolar under prat och skratt, sprungit fram och tillbaka för att hinna med det där sista. Nu går vi in i nästa fas, fortsätta ha trevligt tillsammans fast under mer lösa former där det inte är aktiviteter på ett schema.

 

Det blev en lagom sen natt med sjukt onda fötter som avslutning då jag invigde ett par nya klackar kvällen till ära. Det jag valde att ignorera var det faktum att jag inte har gått i klackar, än mindre dansat en hel kväll i klackar, på ett jädra tag. Ajajaj. Men snygg var jag och roligt hade vi, det är det viktigaste. Nyklippt också, riktigt pojkkortklippt i nacken. Mina direktiv till frisörskan var "i nacken får det gärna vara så kort som det bara går att klippa". Jag gillar känslan när man ska dra lite i håret i nacken och så finns det inget att ta i. Lite tråkigt dock om någon vänlig själ blir sugen på att riva runt i håret, det är ju alltid lite goare när det är lite längre, men vad tusan. Kort är gott!

 

Den första helt lediga helgen på länge ska firas med en skål gröt till frukost, en kopp och DN. Tipptopp!

Ikväll har jag tagit mig en liten pluggstund med polkagristeet i högsta hugg. Och nu tänker man att stackaren, jag alltså, har varit tvungen att läsa en massa sidor i någon halvintressant bok. Igen. Men icke! Mycket bättre än så faktiskt. Jag har kikat lite på film, närmare bestämt Döda poeters sällskap. Dock har jag lidit av sömnbrist de senaste dagarna (två veckorna i och för sig) så jag har bara hunnit med en halvtimme för nu tänker jag hoppa i säng. Måste dock säga att det är grymt lyxigt att få "kolla på film" i läxa. Det är ju som inte jobbigt någonstans.

 

En sak som jag har funderat kring på sista tiden är kök och mat. I väldigt många inredningsrepotage där frågan om favoritrum dyker upp så svarar majoriteten oftast köket. Där kan man samla alla goda vänner och sin stora familj för en härlig pratstund över en god bit mat, bla bla bla. Tråkigt, har jag tänkt för de är extremt många som svarar så. Och nu har jag insett att jag nog kommer att bli exakt likadan. Jag har märkt det nu på sista tiden då vi har haft dom sällsynta tillfällena när vi "gamlingar" har kunnat tagit sig tid att träffas någonstans. Hemma hos Emma för att fika äppelpaj i långpanna eller pannkaksbrunch hemma hos mig. Jag har liksom stannat upp en sekund, mitt i allt prat, stök och skratt, och känt hur himla fint det är. Det här med vänner som samlas över en bit mat eller en god fika i någons kök. Man måste väl inte alltid äta men det blir som en go feeling över det hela. Det vill jag göra i helgen, äta en god middag med några finingar, kanske spela ett spel, prata och bara ha det gött. Och samtidigt credda mig själv för att jag har blivit en sådan som vågar skapa gemenskaper. Fina gemenskaper. Och hela tiden lär känna nya goingar. Det hade man inte kunnat tro om lilla osociala, blyga Amanda.

 

Imorgon startar vi dagen med yoga klockan sju och mysfrukost på skolan. Jag och vänner. Fy vad bra.

Idag är det äntligen dags för Örebrodagen! Och självklart regnar det ute. På Örebrodagen är man ute hela tiden, hela dagen förutom när man äter lunch. Tur då att jag är över det där högstadietramset då man hellre blev blöt och kall än körde på regnkläder för det "är ju såååå fuuuuuuult". Nä, torr och varm ska man vara. Det blir som skönare då. Vem blir inte grinig när man blir blöt liksom? Jag blir skitgrinig så man kan säga att det även är för omgivningens skull.

 

Nu blir det gröt och mitt hembakta (that's right, jag har bakat bröd för första gången i mitt liv) valnötsbröd till frukost. Lite hallonsylt och en kopp te och jag är good to go. Håll tummarna för våra åtta, tappra musiksektionare idag! Vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra köttfärs av dom! Tjoho!

Hej hej, hemskt mycket hej!

 

Nuförtiden går mina dagar åt till att hänga med nystudenter och läsa. Att plöja igenom en bok på en vecka har ju hänt förr, kortare tid till och med, men inte denna typ av böcker. Och så blir det en helt annan grej när man är "tvungen" att läsa. Det går som långsammare då. Men jag kämpar på, det måste man ju. Intressant är det faktiskt också, oftast.

 

Imorgon ska jag, hör och häpna, läsa. Och skriva en refererande text tillsammans med Fältis. Och ha sånglektion. Samt cykla in till stan, förvandlas till pirat och dansa tills jag får ont i träbenet. Och försöka mig på att stiga upp klockan sju. Imorse hade jag ställt klockan men vaknade av mig själv vid åtta utan något som helst minne av att jag stängt av larmet en timme tidigare. Minns inte ens att det ringde över huvudtaget. Nytt försök imorgon! Dags att sova alltså. Hörs. Häj.

Jag och Emma går ut stenhårt denna gratis träningsvecka, hela två pass idag. Först cirkelgym tillsammans med 65+ tanter på morgonkvisten och så det nya Sh'bam. Smaka på det ordet. Sh'bam. Och så med lite attityd, Sh'bam! Nu har dock min rethosta som vägrat att försvinna sen jag slutade tidningsdela uppgraderats till en elak förkylningshosta som river i bröstkorgen. Och då får man ju inte vara farlig och elak mot hjärtat genom att träna ändå. Särskilt när man har en mor som är extremt rädd om en och som påminner om "ärren" man skapar. Så det blir vila en tid framöver och så peppar vi Zumba på söndag istället. Om hostan har lugnat sig då.

 

Idag har jag haft mitt första "riktiga" seminarium. Jag och min partner in crime, Fältis, skötte oss fint med att lägga fram vår film som vi sett och koppla ihop med kurslitteraturen och allt annat mellan himmel och jord. Hela eftermiddagen tog det så man är lagom mör. Vi musiker är inte vana att hålla på med teoretiska grejer, praktiskt ska det vara. Ikväll hade brassarna som vi har utbyte med en konsert som var himla trevlig. Och dansant. Vi stela svenskar försökte hänga med så gott vi kunde. Kul var det!

 

En go torsdag over-all tycker jag. Och imorgon ska jag och Emma luncha med bästa Gustav som är och hälsar på. Halva kollektiv Fnitterfittan på plats i Öret känns fint i hjärtat.

 

Så att. Toodles!

Det här med att sitta still har jag lite svårt med. Ibland i alla fall. Jag vill vara en sån där skön typ som inte måste göra någonting hela tiden, som kan promenera runt på stan utan mål och bara gå. Har jag inget mål utan bara måste fördriva tid så blir jag obehaglig till mods. Jag förstår inte riktigt varför. Jag kan gå runt på stan, mycket stan men det är bra exempel, och känna mig nöjd och glad med livet. Bara strosa, kolla på Monki kanske, strosa lite till. Men ju längre jag strosar runt, ju mer rastlös blir jag. Sätta sig på ett fik kan man ju alltid göra, ta en kaffe med sig själv och ha det allmänt gött. Det funkar dock bara om jag har en bok eller något annat att sysselsätta mig med. Det går inte bara att titta på folk, folk tittar ju på mig. Skulle jag se en ensam hen över en kopp kaffe medan jag själv sitter och pladdrar med Sandra skulle jag inte höja på ögonbrynet. Inte bry mig ett dugg. Inte tänka att "där sitter minsann en ensam sate utan någon i hela världen. Vilken mupp". Så tror jag att majoriteten av alla typer funkar så varför kan inte jag sitta själv och vara nöjd och glad?

 

I och med att vi får DN hem till Måsvägen så vill jag gärna ta mig tid att läsa den på mornarna till frukost och uppdatera mig med vad som händer i världen. I övrigt är jag ju totalt sämst när det kommer till det som inte händer i min direkta närhet. Dock slutar alltid mitt läsande av tidningen med att jag till slut måste ge upp när sista skeden gröt är uppäten. Då kommer det in annat som pockar på upppmärksamhet och måste fixas och som gör att jag inte kan sitta still och läsa längre. Det är ingen idé, jag ser inte längre vad som står. Fixa med rummet, läs de här sidorna, se den här filmen, planera den här aktiviteten.

 

Sen kommer ju självklart de gånger man har upp över öronen med grejer och det enda man vill är att kunna ta en stund att läsa Drömhem och Trädgård, dricka en kopp te eller ta en tupplur. Fast det är väl så det ska vara, man är minsann aldrig nöjd. Gräset är grönare på andra sidan och allt vad det heter.

 

Nu ska det plockas i mitt rum, inget mer slappt datorhäng. Enough is enough.

Nu är min cykel äntligen fixad så nu kan jag flyga fram över gator och torg, stock och sten. Himlans vad gött det var att cykla hem från Universitetsgatan. Nu är det bara ett nytt stöd som fattas, annars är jag good to go.

 

Jag har suttit och skumläst Barnens rättigheter såhär på kvällskvisten, 80 sidor inför imorgon. Lite ananas till för att hålla mig vaken men nu är det på gärsgår'n att ögonlocken håller upp. Dags att slänga in handduken och tacka för sig. Som föreberedelser inför imorgon så har jag preppat matlådor, både lunch och middag, samt packa cykelkorgen med diverse nya prylar som block, mapp och små post-its att sätta i böckerna. Det var nästan så att jag även hängde fram något att ha på mig imorgon men där gick gränsen. Jag tror att det kommer att bli trevligt med lite struktur igen. Känner mig peppad, litegrann i alla fall. Fast det är nog mest för att jag kände mig så duktig när jag plockade ihop allting. Hoppas att det kommer att sitta i ett tag. Innan man blir sådär bitter ni vet.

 

Lite tandborstning på det här så är allt frid och fröjd. Pedagogiken, här kommer vi!

T som i trött. Det är lite så vi alla jobbar idag känns det som. Fast det är ju extra synd om mig såklart, puckot som endast sov fyra timmar inatt. Dock var det ju på grund av gospelgudstjänst så jag är långt ifrån bitter. Jag är absolut bitter över att bli så trött i benen då jag är tvungen att promenera överallt. Det där med att laga punka var lite svårt så jag ska ta hjälp av eminenta Johan istället. Den snälla karln. Köpa en cykelslang har jag lyckats med i alla fall. Hoppas jag.

 

Annars då? Igår insåg jag att det är sista dagen på sommarlovet idag. Det ska firas med en film och tidig sänggång då det blir rivstart imorgon med samling klockan kvart över åtta i den sketstora aulan på skolan. Campus liksom, vi ska ju ner där och härja. Hejdå Musikhögskolan! För den här terminen alltså. Fast vi lär inte kunna hålla oss borta. Man måste ju öva och så. Och ha roligt och spela.

 

I väntan på att Johan ska repa klart så ska jag roa mig med att läsa lite inför imorgon. Typiskt, där gör de missade sömntimmarna sig påminda. Läsa. Pausa. Läsa. Pausa. Sova. Hepp!

Jag sitter i mitt rum och lyssnar på en utav världens just nu finaste låtar, Louise av Oskar Schönning. Försöker peppa mig att göra någonting. Måste laga punkan. Måste lyssna in en låt inför gospelgudstjänsten imorgon. Måste läsa en massa sidor till på måndag då pedagogiken drar igång. Måste fnula ut en fiffig kändis att klä ut mig till till ikväll. Fast det är faktiskt inte så viktigt. Kanske att jag drar fram min hippieklännig och kör en Tomas DiLeva. Måste bara få tag i långt hår fram till dess.

 

Igår gick jag hem barfota från kåren. Skavsåret på min häl var ett faktum och hade jag inte tagit av mig skorna hade jag aldrig kommit hem. Den varma duschen när jag kom hem var nästan det bästa på hela dagen. Förutom att få lägga sig i en mjuk säng efteråt då. Och förutom att dansa så mycket att man blir uttorkad. Det är också roligt.

 

Jag tror att det kommer att bli ett riktigt fint gäng nya ettor som börjar i år. Roligt har vi i alla fall. Eller, i alla fall jag.

 

Cykeln, här kommer jag! Gör så att det inte tar halva dagen att fixa punkan bara, då blir jag ledsen.