Idag är det en mulen dag i Brasília och regnet faller titt som tätt. Det älskar vi svenskor. Det är mer än behövligt med pauser från solen, det kan vara ett slitigt förhållande ibland. Det började så smått redan igårkväll och då svarade vi med att laga soppa, baka scones och äta mysmiddag med tända ljus och en och annan varm tröja. En kopp svart te med kanelsmak (nästan som chai om man vill det riktigt, riktigt mycket) på det och vi var som hemma i höstrusket.

 

Jag och Emma har precis varit och spisat middag i restaurangen och nu ska jag hugga in på efterrätten innan jag övar några timmar innan Madrigal, mitt körrep. Efterrätten är en chokladbit, nomnomnom. Det är nämligen så att det är godis dom slänger fram när dom inte har frukt till hands. Emma gillar det inte, hon äter ju inte choklad på grund utav mjölken, men jag blir desto nöjdare. Jag får ju hennes! Jag tror att dom har någon slags reklamkampanj igång, förra veckan fick vi nämligen jordnötsgodis. Vad blir det nästa vecka mån tro?

 

Håkan är tillbaka i mitt liv. Precis som med solen så behövde vi ta en paus efter vår intensiva sommar. Nu är han tillbaka, bättre är någonsin i mina lurar och jag njuter i fulla drag. Försöker till och med få brasilianarna att förstå hans storhet. Det går sådär på grund av språksvårigheter. Svenskalektioner nästa med andra ord!

 

Muntligt portugisiskaprov idag. Det gick bra! Kanske att jag får lite bättre poäng än förra gången, det hade vart sköj.

 

Vamos praticar!

Fofas.

 

Idag är det en månad kvar till julafton. Det förstår jag inte alls men vi försökte att mana fram julkänslor igår genom att lyssna på hela trettiofyra youtubeklipp från Jul i folkton. Det var mysigt i stunden men inga julkänslor gick att hitta. Jag hoppas att dom kommer att slå mig i huvudet när jag kommer hem, som en explosion i rött, grönt och lussebullsgult. Om en vecka, när det är första advent, har vi tänkt försöka att göra glögg att dricka under solnedgången på bryggan vid sjön. Ni hör ju. Den meningen går inte riktigt ihop. Men så fint kan man få ha det när man förbereder inför jul i Brasilien. Det viktigaste är att man har sina vänner och det har jag, några stycken.

 

Idag är det även tre veckor och fem dagar till jag tar mitt pick och pack och säger hejdå till Brasilien. För den här gången. Innan dess ska jag få sjunga på fyra olika konserter vilket inkluderar flera låtar på portugisiska, baka lussebullar, fara till Rio och en massor av annat skoj. Krama livet ur vissa innan det är dags för den sista, långa innan jag sätter mig på flyget. Det är lång tid kvar. Idag är det även tre veckor och fem dagar till jag får krama livet ur de bästa i landet i norr. Tre veckor och fem dagar kommer att gå snabbt och samtidigt långsamt. Ni hör ju, det går inte riktigt ihop. Inte alls faktiskt. Men jag är glad över att jag är här och glad över att jag ska åka hem. Det får jag vara.

 

Idag är det en sån där trött söndag. En pluggsöndag. Imorgon har jag mitt tredje portugisiskaprov, muntligt. Håll tummarna, por favor. Samtidigt ska det bli lite roligt för jag vet att jag är bättre. Dock är vår lärare så ofantligt bra på att vara läskig och nedtryckande, så man blir alldeles nervös. Jag ska försöka stå pall. Heja oss!

 

Uma boa noite de Domingo para vocês!

Igårkväll hade Maria, en lärare från Öret, in liten introduktion till svensk musik och hon hade bett oss svenskor att vara med och spela. Vi drog med Talita och Alex också och drog bland annat av Euphoria och En midsommarnatts dröm. Det var ROLIGT. Sjunga på svenska alltså, det är så trevligt tycker jag. Jag spelade Jag väntar vid min mila, Emma drog av en folkton och Marina Min astrakan från Kristina från Duvemåla. Tyvärr har Linnea gått och blivit krasslig så hon var hemma hela dagen för att kurera sig. Det var en trevlig kväll. En grej som är sjukt bra är att vi har fått en nyckel till ett lärarrum här på skolan. Läraren tyckte synd om oss som alltid sitter ute i korridoren och han är aldrig här på eftermiddagarna så vi får nyttja det hur mycket vi vill. Fantastiskt! Nu kommer övningen att bli mycket lättare att genomföra, när man har ett piano att smita in till. Jag var där inne hela eftermiddagen igår. Jag och Emma satt till exempel och skrålade Håkanlåtar, vi fick mersmak av repet vi hade på förmiddagen kan man säga. Mys!

 

Idag är det fredag vilket betyder ledig förmiddag och en eftermiddag på Escola Parque. Ikväll ska vi hem till en kompis som tillsammans med sina kollektivvänner har ordnat en discokväll. Sitta och lyssna på dansmusik ska vi göra, vilken typ är jag högst osäker på. Trevligt lär det bli i alla fall. I helgen måste jag till marknaden! Den kan jag berätta mer om senare.

 

Jag har paxat en klassrum så här ska det övas! Bom fim de semana!

 

 

Vi har precis haft sambaensemble och jag gick loss på Agogon. Vi visste inte vilka låtar som skulle spelas, jag och Marina, så är svårt att ha hunnit lyssna in sig såå man kan joina i skrålet. Agogo funkar som tur är lika bra. Och det är helt omöjligt att sjunga till.

 

Nu ska vi äta pastel (friterat, ASGOTT!) och sen lyssna på trevlig jazz på en bar. He som en trevlig onsdagskväll!

Idag när jag kom tillbaka från en välbehövlig café com leite så hörde jag klapp och fiol från skolan. Emma och Linnea var i full färd att spela loss på en svensk folkdänga och brasilianarna stod runt omkring i ring och klappade händerna, tjoade och tjimmade. Efter ett tag slutade Emma att spela och drog med mig på en svängom á la slängpolska. Och jag blev glad ända in i hjärtat.

 

I Öret så finns det ett fint ställe, Felan, dit man kan gå om man känner ett sug efter folktoner och hopp i ring. Jag har bara varit där två gånger men har åkt därifrån med samma glädjefyllda kropp som jag hade idag. Det är något särskilt, något hoppfullt med folkmusik. Den jag har lyssnat på i alla fall. Musik som speglar naturen, ett djur, en gammal skröna eller en kärlek.

 

På torsdag ska vi svenskor få ha en liten minikonsert med svensk musik under en föreläsning som Maria, en lärare/forskare från Öret, ska hålla i. Som ska handla om svensk musik såklart. Jag ska spela och sjunga Om jag vore arbetslös av Cornelis och Jag väntar vid min mila. Två låtar som jag tycker väldigt mycket om så det ska bli trevligt. Också roligt att få sjunga något inför andra, det har inte hänt alltför ofta härborta. Jag känner att jag inte riktigt har hittat något sätt att ta till mig de portugisiska texterna i våra sambalåtar än. Även fast jag översätter och vet vad jag sjunger om så är det som om meningen försvinner när jag börjar sjunga på portugisiska. Som när man lyssnar när någon pratar för fort och man inte förstår. Det är tråkigt. Och får mig att längta efter svenska texter som jag kan ta till mig på en gång, som jag får känna på en gång.

 

 

 

Jag har fått dille. Dille på svensk musik. Den är ju för bra. Just nu är jag inne i en period när jag bara skulle vilja sitta och sjunga svenska visor. Kanske skriva en egen. Inte sjunga rytmisk samba eller jobba med övertoner. Fast jag måste. Dock tar jag en paus från det nu och lyssnar på Sofia Karlssons Svarta ballader istället.

 

I fredagskväll satt jag och hade jamsession med mig själv. Skrev texter och försökte att spela lite piano till. Det blev väldigt avskalat men också väldigt mysigt. Jag fick nästan fram känslan. Innan jag hann ångra mig så skickade jag den till Jesper. Läskigt! Men roligt. Jag ska försöka skriva lite och ta med hem, sätta mig med någon som jag trivs med och så kan vi jamma fram fina saker. Det skulle vara mysigt.

 

 

 

 

 Här sitter jag på golvet i skolan med en lagom-okej-internetuppkoppling och tjuvar till mig musik av Joni Mitchell. Hela konserter faktiskt. Dom ska jag lyssna och sjunga till när jag vill ha en sambapaus.

 

Idag har jag varit ledig och försökt få saker gjorda och det har gått ganska bra vill jag tycka. Om bara några minuter ska jag ha percussionlektion med Antenor vilket brukar vara trevligt. Och SVÅRT! Men mest roligt. Efter det ska vi svenskor och Talita hem till Marinas föräldrar som är här och hälsar på. Det har utlovats köttbullar och ingen är gladare än jag. Sen ska vi vidare till Clubo de Choro för att kolla på en svinigt duktig gitarrist. Jag vet inte vem han är men folket här säger att han är kalasbra. Dricka en öl kan man ju göra också. Dom har Leffe där, om man känner för något som har mer smak än vatten. Fast den är dyyyyyr. Fast man kan unna sig ibland. Får se.

 

Percussion! Woop, woop!

 

 

 

Alltså värmen! Den gör mig klibbig och svettig, dygnet runt. Den gör att jag dricker vatten som en annan flodhäst och måste gå och kissa ofta. Som nu. Dock hade jag turen att hitta ett ledigt övningsrum när jag kom till skolan imorse så jag får snällt stanna här om jag inte vill bli av med det. Vilket jag inte vill. Något som jag ville imorse var att ta en sval dusch efter frukosten, vårt varmvatten är det ju si och så där med. Fast det gör ju ingenting nu, svalt eller för kallt vatten är bara skönt. Jag gick bet. För första gången på typ tre veckor var vattnet varmt. För varmt. Meeeeen, en ska inte klaga. Så jag slutar med det nu. Eller, jag klagar inte. Jag berättar bara.

 

Helgen som gick var en kalashelg. På lördagen hade jag tid att öva och skypea litegrann, sen tog Talita med oss till en marknad vid TV-tornet. Hängmattor, smycken, dukar, instrument, kläder och skor - för att nämna några saker som fanns att hitta. Det mesta är dessutom handtillverkat vilket är himla trevligt tycker jag. Det fanns så MYCKET fingra på, så mycket fint som så gärna ville följa med mig i en påse hem. Det blev för mycket så jag köpte faktiskt ingenting. Hör och häpna. Markande är dock varje helg så det lär inte dröja länge innan jag kommer hem med något fint. Kanske till mig, kanske en julklapp. Who knows?

 

På söndagen for vi iväg med tunnelbanan tidigt på morgonen. Vi skulle till vattenfallen!!! Två timmars bilkörning varav de sista fyrtiofem minuterna på världens guppigaste, gropigaste sandväg. Jag och Emma studsade runt i baksätet på Antenors bil, det var roligt. Väl framme vid vattenfallet slängde vi av oss kläderna och hoppade i vattnet. Jisses vad fantastiskt det var! Svalt och alldeles underbart. Och kallt efter ett tag. Vattenfallet var himla fint också. Bilder kommer! När vi kände oss färdigbadade åkte vi till närmaste stad, en väldigt gammal och fin stad, för att äta middag. Vid åttarycket började vi röra oss mot bilen bara för att finna att vi var helt inparkerade. Vi hade ställt oss vid kyrkan, klockan åtta började mässan, parkeringen var överfull och vi kunde inte ta oss ut. Vi gick och åt glass istället. Attans.

 

Idag ska jag plugga som en gnu, det är mycket nu. Ikväll har jag sånglektion, tjoho!

 

Beijo!

Hörrni, i tisdags var det så varmt att jag inte visste vars jag skulle ta vägen. Jag var surast i världen, man blir det av värme liksom. Torrt som in i bängen vilket gör att det känns som att man har en öken i munnen. Upp emot trettio grader och stekande sol. Jag vet, man ska inte klaga men nu gör jag det ändå. Det är gött med sånt väder om man ligger på en strand INTE när man ska ha fokus för att gå i skolan. Framförallt inte så fort man måste gå ut med kläder. Hade det var socialt accepterat så hade jag gått runt i bikini den dagen. Fast det får man ju inte så det blev inget. Okej. Jag var sur. Och svettig. Hade ont i magen för att jag drack för lite vatten. Och sen, hände något fantastiskt. När jag och Marina slutade vår sånglektion och kom ut i den mörka, brasilianska kvällen (klockan var väl strax efter nio) så blåste det rejält. Det var molnigt och svalt ute. Halleluja! När vi gick hem njöt jag i stora drag. Runt omkring oss blåste diverse grejer från träden (bär, löv, pinnar, you name it) och vi fick lite röd sand i ögena. Redan där var jag överlycklig. Det var som att få en liten höststorm av Sverige och det var precis vad jag behövde. När vi väl kom hem så öppnade sig himlen och regnet kom. Och åskan med den. Det var underbart. Jag satt på balkongen och pluggade med tända ljus och en kopp te. Dagen efter var det kyligt väder så jag fick både ha tröja, långbyxor och en sjal runt halsen.

 

Ni kanske tycker att jag är knäpp i bollen. NJUT av värmen för bövelen! Jotack, den och solen kommer att skina och lysa i stort sett jämnt under den tiden som jag är här. Så det är lugnt liksom.

 

Förövrigt, i måndags så sov jag och Marina med ett fönster öppet för att vi låg och svettades som små grisar. Aldrig mer. Nejnej. Och om jag skulle glömma mig när jag går och lägger mig någon kväll så är det bara att kika på till exempel mitt vänsterben så kommer jag genast minnas att det är ajabaja. Där finns nämligen 23 (!) myggbett som kan vittna om denna hemska natt. Jag har helt gett upp det där med att duscha innan jag går och lägger mig, det är liksom ingen idé när man måste smörja på Mygga innan man hoppar till kojs. Så nu blir det dusch på mornarna istället. Vilket tar emot lite för jag gillar ju att vara fräsh när jag kryper ner mellan lakanen. Fast nu blir jag ju också så himla varm när jag sover så det blir lite svettigt och dant. Hua.

 

Alltså. Njut av ert regn era lyllosar så ska jag se till att sola lite åt er. Och njut av att kunna sova utan myggtjut i örena. Usch.

 

Beijos!

Igår var det onsdag vilket är lika med portugisiska. Vi hade vikarien, vilket är den bra läraren, så vi hade en bra lektion och det fanns inte en sekund av "jag är sämst" eller liknande känslor under de två timmarna. Skönt! Efter lektionen kilade vi iväg för att betala vår hyra. Ta ut hela hyran i kontanter (plus lite till om det börjar sina i pengapåsen hemma i lägenheten) och sen betala på traditionellt vis på banken. Som tur är ligger banken mitt emot skolan så det är riktigt bra. Annars hade det varit omständigt.

 

Efter lunch hade vi Estagio (musikpedagogik) där hela lektionen på två timmar plus en timme extra gick åt till åka runt halva Brasilia för att få underskrifter till ett gäng papper. Har du inte alla underskrifter och alla papper så får du inte göra praktik. Dessutom ska underskrifterna vara i en viss ordning så du kan inte bara börja med dom som är närmast. Nix. Denna underskriftsjakt gjorde att min och Marinas rast till nästa lektion försvann helt så vi fick springa ner för att skaffa något att äta (köttfärspirog) och sen springa tillbaka till sambalektion. Jag var helt slut.

 

Efter lektionen skulle vi egentligen ha haft rep men jag ville bara hem och vara ensam så jag tog mitt pick och pack och kilade till Colina. Drack kaffe och lyssnade på gospel. Blev mer och mer glad. Och lyft. Gospel är som balsam för själen. Balsam med klös och riv i. Det gillar jag. Och så är gospel så associerat med människor som gör mig glad så det blir som två flugor i en smäll.

 

Nu är jag pepp på att ta tag i min lediga torsdag. Öva sång (skarven, tjoho!), öva sambalåtar (portugisiska, tjoho!) och öva portugisiska. Dagens fokus. Sen ska jag springa till parken och dra en vända i utegymmet. He blir som bra det.

Tiden alltså. Den bara flyger fram, dag för dag. Jag har fortfarande svensk tid på min dator och jag blir lika förvånad varje gång över att klockan strax är middag hemma och jag inte ens har ätit lunch än. Men ganska snart måste jag nog göra det för magen kurrar, som om det sitter ett litet djur där inne.

 

Hela morgonen har jag suttit på "kontoret" som vi svenskor har börjat kalla det. Det är inget mer än en stol som står precis vid ingången till musikhuset, där är det bäst internet och där finns uttag. Hittar jag inget övningsrum, vilket ofta är helt omöjligt att göra, så sätter jag mig på kontoret och övar portugisiska på olika vis. Eller spanar på Facebook för att se hur livet ter sig hemma. Och tänk, det har inte stannat upp bara för att jag har åkt. Det snurrar snabbare än någonsin känns det som, fast det är väl bara för att jag inte är en del av det som jag tycker det. Nu får ni inte tro att jag bara vill att ni ska sitta och sakna mig, gråta och äta en massa glass. Jag blir ju avis på er! Och vill kramas. Jag längtar redan till när jag får komma hem till snön (som ska finnas, jag har beställt) och sticka ut på långa promenader i fina vinter-Stockholm och vinter-Nynäs. Att jag får ha ett extra långt jullov eftersom jag är här. Hihi vad mysigt! Eller ska jag stanna här en termin till? Just nu säger hela kroppen nej. Så alla där hemma, no worries. Än.

 

Idag är ledig på dagen, har inte lektion förrän klockan 19 ikväll. Morgonen har gått åt till att göra portugisiskaläxan, snart klar. Resten av dagen ska jag öva och fixa. Med något. Jag har varit här en månad och har fortfarande ingen struktur. Fast jag är på skolan varje dag så något måste jag ju få gjort. Typ meddelanden hem på FB. Och det är ju det viktigaste.

 

Beijos!

... är sjuuuukt jobbigt! Men också bra för då får man rena kläder och lakan igen. Idag tvättade jag för första gången sen jag satte min fot på brasiliansk mark. Inte riktigt för att jag behövde, vilket på ett sätt är helt sjukt, utan för att jag tyckte att min tvättpåse började bli lite väl full. Jag tror att jag höll på i tre timmar. Galet. Tvätt i tre olika baljor som fick turas om att kramas ur, gnuggas rena, ligga och dra sig i tvättvatten, kramas ur och sen hängas upp. Men oj vad gott allt luktar nu! Det är ju så man blir alldeles glad. Och jag vill inbilla mig att det blir okejrent åtminstone. Jodå.

 

Igår sken solen på förmiddagen så jag solade lite på balkongen. En får ju passa på nu när vädret har blivit opålitligt. Efter att ha ätit en sen lunch åkte Emma iväg för att spela på ett bröllop och vi andra tog bussen till en galleria för att spana. Jag var på jakt efter en kofta, tog inte med mig något sånt, men det fanns verkligen INGENSTANS. Inte i en enda butik som vi gick in i. Tjocka dunvästar fanns det men inga koftor. Hur tänker dom här egentligen? Vår hemfärd blev ett litet äventyr då vi råkade sätta oss på fel buss. Åkte över sjön åt fel håll och fortsatte lite väl långt bort för att det skulle kännas okej. Vi hoppade dock av vid en annan galleria, tio minuter därifrån, och lyckades sätta oss på en bra buss som tog oss tillbaka. Ingenting vi ska skryta om hos någon men vi kände oss riktigt bra. Trots att vi blev lite spaka där ett tag. Vi står ju ut så mycket liksom. När vi väl kom hem mötte vi upp Emma och käkade crepesmiddag, åt choklad och kollade på film hemma i vardagsrummet.

 

Om en liten stund ska vi ut och springa. Man klarar liksom inte av att göra det tidigare än klockan sex för då tar solen kål på en. Vid halv sju tror vi att det kommer att vara precis lagom. En springtur, lite gym och sen ska vi fira av helgen med ett besök på veganrestaurangen. Superflott! Sen får jag krypa ner i en hård men ack så nybäddad och fräscht doftande säng. Bra söndag!

Just när alla gör sig redo för att gå på förfest hemma i Öret så har jag precis fått reda på att min fyra-timmarspedagogiklektion (jäkla långt ord!) har blivit inställd. MUITA BOA tycker jag! Mycket bra, mycket bra. Inte  för att jag tycker att det är tråkigt med pedagogik, det är oftast väldigt intressant och roligt. Jag blir bara så lycklig när sånt händer, inställda lektioner alltså. Särskilt nu då hela eftermiddagen helt plötsligt öppnades upp och blev helt ledig att spendera hur som helst. Därför bestämde vi genast att vi ska ha picknick med Talita nere vid sjön. Kolla på solnedgången och ha det extremt mysigt och trevligt. Köpa med oss lite goa grejer, massa frukt och annat trevligt. Sen får vi se vars kvällen tar oss.

 

Fram till dess tänkte jag sitta och knåpa på ett portugisiskt lexikon till mig själv. Verb som vi använder ofta, uttryck som inte finns i mitt lexikon och annat smått och gott. Det är dags att jag börjar prata mer. Läsa är inga problem, det är pratandet som blir extremt stakande och jag märker verkligen hur litet mitt vokabulär är. Så, eu vou falar português. Agora!

 

Hörrni, jag måste berätta om gårdagskvällen också. Vi for som sagt på en konsert vilket var trevligt. Efteråt var vi ett gäng som for för att käka pizza på ett trevligt ställe. Och jag kan säga så här, heaven! För sjuttio kronor fick man äta hur mycket pizza man ville. Servitörerna kom med olika pizzor på löpande band och så hojtade man bara till om man ville ha en slice eller två. Och inte nog med det. Efterrättspizzor fanns det också. Vad sägs om Philadelfia med choklad och jordgubbar, banan och kanel eller kanske kondenserad mjölk och cocos? Kondenserad mjölk alltså, så rackarns gott. Till och med på pizza. Jag kan ju säga såhär också att jag inte kände mig direkt sugen på frukost imorse när jag gick upp. Undrar varför? För det var ju inte så att jag åt typ sju pizzaslicear (varav tre var efterrätter) trots att jag redan ätit middag tidigare och att klockan var strax före elva på kvällen... Nåväl. Gott!

Godkväll kära vänner! Här är klockan strax efter sju och allt är lugnt. Jag har precis stoppat i mig en åtta-kronorsmiddag här på campus och ska strax iväg och kika på en avslutningskonsert. Fint ska det vara.

 

Idag har vi varit ute på äventyr förstår ni. Jag har varit ledig, inga lektioner, så därför tänkte hela den svenska skaran passa på att göra ett besök hos den Federala Polisen. Så som man måste inom trettio dagar från inresedatumet. Vilket är imorgon. Lite halvt stressade har vi fixat alla papper, betalat alla avgifter och idag satte vi oss därför på en buss mot flygplatsen där polisen huserar. Väl framme, efter att ha kört runt halva stan och därmed suttit på denna buss i cirkus en timme, så visade det sig att vi inte alls behövde vara där idag. Man måste bara ha BOKAT EN TID inom trettio dagar från inresedatumet. Vilket är imorgon. Vi hade alla redan bokat en tid så det var bara att snällt ta sig tillbaka till skolan igen. Vår lärare Antenor kom och plockade upp och tog med oss på en avstickare till the Culture Center där vi fikade och såg en utställning. Så besöket slutade på ett trevligt vis. Och vi klarar oss bra, vi svenskor. Vi tog rätt buss till den stora, inte längre så läskiga, busshållsplatsen och lyckades fråga oss till numret på bussen till flygplatsen. På portugisiska såklart. Vi börjar lära oss.

 

Som sagt, nu ska jag få åka på konsert. Det är trevligt. Tack och bock, boa noite!