Igårkväll gick vi ut för att leta rätt på ett göttigt ställe att ta en öl på. Vi behövde inte gå långt. Här i Brasilia är stan uppbyggd av kvarter i raka, prydliga rader. Först kommer det några bostadshus och sen en gata med affärer, resturanger och barer på och så fortsätter det typ hela vägen in till stan. Hus - commercialstreet, hus - commercialstreet... Vi gick alltså till en sån här commercialstreet som ligger precis bakom vårt hus och satte oss på en trevlig liten resturang där. Marina beställde, vad hon hoppades skulle vara en mörk, öl medan jag och Emma festade loss på en varsin Caipriniha. Slurp så var den slut. Marinas öl var tyvärr i det ljusaste laget så vi försökte oss på att fråga efter en mörkare sort, tres por favor! Och mörk var den. Jag blev lite fundersam och tänkte, hoppsan, hur ska nu detta gå. Nog för att jag har börjat att gilla öl men den såg typ svart ut. Skulle den vara god? Oja! Det var typ den sötaste ölen jag har druckit. Vi började gapskratta allihopa. Emma och Marina kom överens om att den smakade Coca Cola och jag var nöjd. Vid ettsnåret, en megastor skål med pommes frites senare, betalade vi för oss och kilade hem. Lite lagom runda under fötterna.

 

Och nu när jag tänker efter så har det inte varit mycket dansande eller ölande alls den här sommaren. Och jag som har varit ledig och allt! Å andra sidan är jag bättre på att gå ut och skaka mina lurviga eller ta en torsdagsöl hemma i Öret under resten av året. Men hallå, ljumma sommarkvällar ska nyttjas till det yttersta! Det blir till att komma ihåg till nästa sommar.

Idag slog det mig att vi redan har varit här i en vecka. Det gick fort. På måndag börjar skolan och det ska bli trevligt att fylla dagen med något mer än att utforska Brasilia. Det är roligt men samtidigt lite utmattande.

 

Igår tog vi oss ut i den stekande (!) eftermiddagssolen för att vandra nedåt mot downtown och hitta en galleria. Vilket var lite svårare än vad vi trodde. Dock kom vi till slut fram till en annan galleria och jag fick en känsla av vinst. Vi tog oss i mål. Sen bestämde vi att vi ville ta oss till veganstället som vi besökte förra veckan men även det visade sig vara en liten match att fixa. Vi tog dock hjälp av en kille som till och med kunde prata engelska, som följde med oss till den stora (och läskiga) bussterminalen och satte oss på rätt buss då det var liiite för långt att gå. På bussen träffade vi en kvinna som även hon pratade engelska och hojtade till när vi skulle hoppa av. Vi hittade fram till veganresturangen. Vinst igen! Innan vi kom fram kände jag mig liten, uttittad och bara till besvär för Brasilias befolkning. Det hjälper dock att ta oss ut på detta vis, att våga ta oss runt i stan på egen hand. Jag blir bara så himla harig när i princip alla vi har träffat har sagt vars det är helt okej att gå och ställen där vi inte borde gå, trots att vi är tre stycken. Typ bussterminalen efter att mörkret har fallit. Det är viktigt att vara ärlig för hur ska jag kunna veta vad jag kan och inte kan göra i denna nya stad i detta nya land. Jag vet att man inte borde gå hem ensam genom natten när man har varit på krogen hemma i Öret fast jag gör det ändå. Risken är egentligen inte så stor att det händer något. Här är den med all säkerhet desto större. Fast dessa varningar gör också att jag blir misstänksam mot alla och det har de verkligen inte gjort sig förtjänt av. Man vänjer sig. Det är läskigt att ge sig ut men det är en desto större vinst när man kommer hem, innanför dörren. Vi tog oss igenom det här också.

 

En sak som är helt fantastisk är hur otroligt hjälpsamma alla är. Mannen som vi frågade om vägen till resturangen till exempel. Han stod och väntade på en buss men ville verkligen hjälpa oss så han följde oss hela vägen till bussterminalen, tio minuter bort. Kvinnan vi mötte på bussen gav oss sitt visitkort innan vi hoppade av med orden "om ni undrar något, vad som helst, så är det bara att ringa". När vi skulle ta oss hem från resturangen, från norra till södra vingen, så verkade det inte gå någon buss som skulle gå raka spåret. En man som också stod och väntade frågade vars vi ville fara, tog samma buss som oss till terminalen och såg till att vi hamnade på rätt buss hem. När vi stod och väntade på denna rätta buss så kom det fram två tjejer som undrade om allt var okej. Så ja, man ser att vi inte är härifrån. Men fina är de, människorna. Och det är vi tacksamma för.

Här kommer en bild som piggar upp. Den berömda skolskunken som jag har nämnt tidigare. Den kilar tydligen runt i lokalerna där musikdelen av universitetet håller till. Jag hoppas att vi kommer att se mycket av den, så RACKARNS söt!

 

Jag kastas mellan olika sinnesstämningar hela tiden. Nu börjar jag så smått förstå att jag faktiskt ska gå i skolan här, inte bara lalla runt, sola och äta glass. Vi pratade om det imorse jag och Emma, det här med att vi ska studera har liksom hamnat längst bak i huvudet bakom allt annat som har behövts fixats med. Häromdagen var vi på skolan för att registrera oss på de kurser vi vill läsa och tanken är att jag och Marina ska vara med i en kör, Madrigal. Vi pratade med läraren och han nämnde något om ett prov. Men tusan! Jag vill inte göra ett prov, det är ju jobbigt. Och jag är ju inte bra på det här med a vista-läsning till exempel, ska jag behöva visa mina svagheter redan? Jag känner mig redan svag i alla andra sammanhang, inte ska jag väl behöva göra det i musiken än?

 

Jag har det bra här och börjar sakta men säkert att känna mig mer hemma. Fast det är lite svårt. Jag blir rastlös av att bara gå hemma, de dagar då vi egentligen inte behöver åka till skolan, men när vi väl kommer iväg och gör något så tycker jag att det ska bli skönt att komma hem. Ta igår som exempel. Vi behövde inte göra något särskilt så vi bokade en glassdejt med Talita, en tjej härifrån som var i Örebro förra hösten. Vi bestämde att vi skulle ses klockan två och fram till dess satt jag, Emma och Marina ute i solen vid en lekplats här utanför lägenheten. Jag satt och pluggade lite portugisiska men blev snabbt ganska rastlös och tyckte att det skulle bli trevligt att komma iväg och göra någonting senare. Att träffa Talita var jättetrevligt men hela situationen blir så tokig så fort vi ska göra någonting, vi damer som inte kan språket. Talita fick beställa åt oss då tjejen i kassan inte kunde engelska och inte riktigt ville förstå mig när jag försökte beställa på portugisiska. Och även fast jag kan klara att beställa så är jag ju helt lost om personen börjar prata mer eller kanske ställer frågor om min beställning. Jag känner mig som ett barn som inte kan ta hand om sig själv och det är jobbigt när jag är van att kunna göra det och dessutom är tjugotre år. Det känns liksom lite skämmigt hela tiden. Och det är jobbigt.

 

MEN jag försöker att inte grotta ner mig i det allt för mycket. Allt är fint här nere så ni som läser får inte tro att jag går runt och deppar, för det gör jag inte.

 

Idag är det fredag och vi har inga särskilda planer för dagen. Vi tänker nog ta en sväng förbi skolan, kanske öva lite och känns på stämbanden. Det var ett tag sen sist för min del. Det skulle vara roligt att göra något ikväll, kanske hooka upp med några utav de andra utbytesstudenterna och hitta på något. På måndag börjar vi skolan och då får vi även skriva på kontraktet på lägenheten. Från och med måndag kommer vi alltså bo på campus och det känns bra. Närmre till skolan och studenterna som jag hoppas att vi kommer att bonda med. Jag ska göra mitt bästa.

Idag har jag lyssnat på sjukt mycket portugisiska. Utan att fatta ett smack. Eller jo, kanske lite till och från. Men mest inte. Imorse hade vi infomöte på skolan och tack gode så hade vi Marinas och Emmas faddrar med oss som tolkade. Mötet ägde rum i en aula och självklart skulle alla utbytesstudenter presentera sig själva med namn, ämne och nationalitet. Alla drog det på portugisiska utom vi fantastiska svenskor. Å andra sidan kommer vi säkert vara mer minnesvärda då vi inte kunde hålla oss för skratt inför detta faktum. De glada svenskorna som pluggar musik och inte kan prata portugisiska, hoho!

 

Efter mötet följde Marinas fadder Anna-Clara oss runt på campus och tog oss till ett lunchställe. Kyckling, bönor, ris och sallad som sköljdes ner med melonjuice. Färskpressad melonjuice. Känn på den! När vi hade gjort allt vi skulle så tog Anna-Clara oss till busshållsplatsen och lämnade oss vid rätt buss. Trodde vi. Vi kom bara halvvägs hem och var tvugna att gå av vid en sketstor busshållsplats, en knutpunkt för hela stadens bussar kändes det som. Utan att veta vilken buss vi kunde fortsätta med och utan något SL som kan tala om hur man ska ta sig hem på bästa sätt. Utan några skyltar och utan info över huvud taget. Inte som vi förstår i alla fall. Vi frågade i alla fall en man som visade oss rätt men jag kände mig riktigt liten och ensam när vi stod där. Vi kan ju ta reda på oss, inga problem, men det är sjukt vad van man har blivit med att ha allt i telefonen. Nu måste vi skriva lappar med vår adress för att vi ska komma ihåg den, skriva lappar med bussar som vi kan ta och ha med oss en riktig karta om vi ska kunna ta oss fram. Och INTE ATT FÖRGLÖMMA, lexikonet! Utan det är vi körda eftersom inte en jäkel kan mer än tre ord engelska i den här staden. Jobbigt men nyttigt, det gör att jag blir peppad på att lära mig prata så fort jag bara kan. Vi lyckades i alla fall ta en buss tillbaka till universitetet där vi mötte upp en lärare som skulle hjälpa oss att välja kurser. Sen fick en man vid namn Jose, pappa till en utav lärarens elever, skjutsa oss till CPF (har INGEN ANING vad det står för eller vad vi gjorde där förutom att papret vi fick med oss är viktigt). Jose var inte heller någon hejare på engelska men pratade gärna på ändå, berättade att han var mäklare, kristen och visade filmklipp på hans två döttrar som spelade klarinett och fiol. Google translate, we welcome you! Fast det är när vi stöter på människor som honom som vi glömmer bort hur jobbigt det är att inte prata samma språk för någonstans så kan vi förstå varandra ändå. Och så hjälper det självklart till om man är en sjukt trevlig och hjälpsam person, som han var idag.

 

Vi tänkte att vi bara skulle vara på skolan på förmiddagen men det tog hela dagen. Klockan sex ramlade vi in genom dörren och ställde oss för att laga middag snabbt som attan. En kvällspromenad och en kopp kaffe senare så är vi nu redo för kudden.

 

Dagens blä: det är jobbigt att inte kunna kommunicera med folk. Man blir trött i huvudet.

Dagens woop: skolskunken. Ja, ni läste rätt. Idag såg vi en skunkbebis kila runt I korridoren I musikhuset. Den brukar tydligen göra det. Mys tycker jag för den var sjuuukt söt! Bild kommer, I promise.

Dagens fras: Qual o ônibus que vai para UnB? Vilken buss går till UnB (universitetet)?

[kwaow o onibus ke vai paara UnB?]

 

Imorgon ska vi tillbaka till skolan för registrering, lägenhetstitt och annat smått och gott. Vi tänker också att vi ska musicera lite tillsammans, det vore förjäkla trevligt! Until then, boa noite!

Okej, så här är läget. Jag är i Brasilia och här ska jag leva och bo under de närmsta fyra och en halv månaderna. Ibland blir jag skräckslagen när jag tänker på't. Ibland glad eller till och med överförtjust. Ibland lite ledsen och homesick fast bara lite än så länge faktiskt. Just nu bor vi i en lägenhet som vi får hyra av en brasiliansk vän, Jeffersons, mamma. Här finns utmärkt WIFI så det är lätt att hålla kontakt med omvärlden vilket gör att någon hemlängtan inte riktigt har satt in än. Tror jag i alla fall.

 

Vi startade vår resa i fredags kväll med vårt första flyg till München. Vi spenderade ungefär två timmar på Arlanda innan flyget gick och samtliga timmar spenderade vi alla på varsina ställen i väntsalen med telefonerna tryckta mot öronen för ett sista hejdå. Sen for vi. Vårt första stressmoment under resan var bytet mellan planen i München men en och en halv timme räckte bra och väl mellan planen. Vi hann till och med surpla lite kaffe medan vi väntade. Flyget vidare till Sao Paulo gick fint även det. Till er som jag sa att resan bara skulle ta sju och en halv timme, det var innan jag kom på att räkna med tidsskillnaden. Elva timmar tog det att flyga ner! Men det gick snabbt och smärtfritt tyckte vi alla, vi underhöll oss med musik eller film från de små TV-apparaterna och sov mest. Vilket kanske var bra. För i Sao Paulo började problemen. Vi hade lite mindre än två timmar på oss att byta till det anslutande flyget till Brasilia och nu vet vi att det inte räcker till. Eftersom min väska inte dök upp på bandet så tog det ännu längre tid. Som tur var så fick vi biljetter till ett annat flyg som skulle gå fem timmar senare. Tur det! Vi lade oss på några bänkar och tog en tupplur och resten av resan gick lugnt till. Dock är min väska fortfarande på villovägar i världen men jag håller tummarna för att den ska hitta hit om en inte alltför lång framtid. Tur att jag är här med två brudar att sno kläder och annat av. Både jag och Emma hade övervikt och fick betala en tusenlapp var, riktigt göttigt.

 

Vi har redan hunnit med att göra en massa saker så det känns nästan som att vi har varit här längre än våra två dagar. I fredags var vi på en slags klubb på kvällen och lyssnade på olika band som spelade brasiliansk musik. Dock somnade vi nästan stående runt tolv-snåret så vi bad Antenor, en utav lärarna här som hade följt oss dit, att köra hem oss.

 

Igår promenerade vi runt i våra kvarter sen blev vi upplockade av Jefferson, en brasiliansk student som har varit i Örebro ett år, som ville ta med oss till sjön. Världens största, konstgjorda sjö. Som TYVÄRR inte är så badvänlig, bara på vissa ställen, och det var ett utav dessa ställen han och hans fru Elaine tog med oss till. Jag, Emma och Marina fick skvalpa runt i det högst behagliga, söta vattnet och sen satt vi kvar och kikade på solnedgången. Vi körde vidare till ett veganskt café för att spisa lite typiska brasilianska rätter, veganstyle, och sen fortsatte vi till en öppen jazzfestival där vi lyssnade på ett amerikanskt band som spelade gammjazz.

 

Idag har vi varit väldigt mycket hemma och haft det gött. Antenor kom förbi på lunch och sen dess har vi bara slappat och sjungit lite kör tillsammans. Senare ikväll ska vi hem till Kajsa som har varit i Brasilien under ett års tid, hon far tillbaka till Sverige imorgon så vi vill passa på att träffa henne.

 

Imorgon ska vi på ett informationsmöte på skolan vid tiosnåret. Vi får se hur våra jetlaggade huvuden ska orka med det. Mötet kommer förmodligen endast att hållas på portugisiska men vi tänker att det är en bra chans att träffa andra utbytesstudenter som säkert också kommer att vara där.

 

Man blir väldigt trött i huvudet av att prata på "främmande" språk hela dagarna även om det nu funkar bra med engelska. Rätt vad det är så byter jag till svenska utan att jag tänker på det själv. Tokigt.

 

Nu blev det mycket att läsa för er så därför ska jag avsluta med något att titta på. Det ni ser är:

Emma på flygbuss. Marina på flyggbuss. Emma och Marina diskar. Första frukosten - havregrynsgröt. Den "lilla" avokadokärnan. Meditering med munspel. Enjoy och boa noite!