Idag slog det mig att vi redan har varit här i en vecka. Det gick fort. På måndag börjar skolan och det ska bli trevligt att fylla dagen med något mer än att utforska Brasilia. Det är roligt men samtidigt lite utmattande.

 

Igår tog vi oss ut i den stekande (!) eftermiddagssolen för att vandra nedåt mot downtown och hitta en galleria. Vilket var lite svårare än vad vi trodde. Dock kom vi till slut fram till en annan galleria och jag fick en känsla av vinst. Vi tog oss i mål. Sen bestämde vi att vi ville ta oss till veganstället som vi besökte förra veckan men även det visade sig vara en liten match att fixa. Vi tog dock hjälp av en kille som till och med kunde prata engelska, som följde med oss till den stora (och läskiga) bussterminalen och satte oss på rätt buss då det var liiite för långt att gå. På bussen träffade vi en kvinna som även hon pratade engelska och hojtade till när vi skulle hoppa av. Vi hittade fram till veganresturangen. Vinst igen! Innan vi kom fram kände jag mig liten, uttittad och bara till besvär för Brasilias befolkning. Det hjälper dock att ta oss ut på detta vis, att våga ta oss runt i stan på egen hand. Jag blir bara så himla harig när i princip alla vi har träffat har sagt vars det är helt okej att gå och ställen där vi inte borde gå, trots att vi är tre stycken. Typ bussterminalen efter att mörkret har fallit. Det är viktigt att vara ärlig för hur ska jag kunna veta vad jag kan och inte kan göra i denna nya stad i detta nya land. Jag vet att man inte borde gå hem ensam genom natten när man har varit på krogen hemma i Öret fast jag gör det ändå. Risken är egentligen inte så stor att det händer något. Här är den med all säkerhet desto större. Fast dessa varningar gör också att jag blir misstänksam mot alla och det har de verkligen inte gjort sig förtjänt av. Man vänjer sig. Det är läskigt att ge sig ut men det är en desto större vinst när man kommer hem, innanför dörren. Vi tog oss igenom det här också.

 

En sak som är helt fantastisk är hur otroligt hjälpsamma alla är. Mannen som vi frågade om vägen till resturangen till exempel. Han stod och väntade på en buss men ville verkligen hjälpa oss så han följde oss hela vägen till bussterminalen, tio minuter bort. Kvinnan vi mötte på bussen gav oss sitt visitkort innan vi hoppade av med orden "om ni undrar något, vad som helst, så är det bara att ringa". När vi skulle ta oss hem från resturangen, från norra till södra vingen, så verkade det inte gå någon buss som skulle gå raka spåret. En man som också stod och väntade frågade vars vi ville fara, tog samma buss som oss till terminalen och såg till att vi hamnade på rätt buss hem. När vi stod och väntade på denna rätta buss så kom det fram två tjejer som undrade om allt var okej. Så ja, man ser att vi inte är härifrån. Men fina är de, människorna. Och det är vi tacksamma för.