Tänk om jag hade varit bättre på att prata. Om jag varit bättre på att skita i att vara rädd för det jag vill säga, struntade i att dämpa för att göra det mindre viktigt och stort. Vad mycket lättare det skulle vara att nå fram då. Få sagt det jag vill ha sagt. Utan en massa krångel som gör att stackaren jag pratar med inte förstår. Jag känner så här. Så här tycker jag. Om jag fick välja skulle vi göra så här. Men det vågar jag inte riktigt och så blir det tokigt istället. Så blir jag tvungen att acceptera ett helt annat läge än jag egentligen vill. Fast allt är ju inte mitt fel, bara. Det borde jag ha som en evig kom ihåg-lapp i mitt huvud, säg det klart och tydligt. Övertydligt till och med så vet jag att det går fram. Även fast det är läskigt att blotta sig och säga vad hjärtat vill.

 

Idag har jag fått hjälp av min bästa mor med att få iväg en pissig ansökan om ett papper från polisen. En ansökan som jag skickade den sjunde juni (trodde jag) men som inte kommit fram. Superjobbigt att försöka att fixa det när vi inte har en skrivare, kopiator eller scanner hemma. Supermamma kom till undsättning och fixade det på jobbet. Så nu ska jag snart kunna traska iväg till Brasilianska ambassaden och söka visum. Pust.

Jag har även ätit lyxmiddag på Rökeriet nere i hamnen tillsammans med ett gött gäng. En liten avskedsmiddag till pappa och Gurkan som seglar till Gotland tidigt, tidigt imorgonbitti. Lilla pappa som har åkt på ryggskott men som kommer att klara det fint ändå. Jag ska segla hem båten tillsammans med honom sen när de kommer tillbaka till Nynäshamn, det ska bli trevligt. Och måtte ryggen då har blivit lite bättre.

Som en fin avslutning på en trevlig kväll följde jag med systra mi hem till Höjdgatan för att hälsa på hennes och Björns tillskott, kattungarna Gino och Doris. När jag och Jossan kom hem låg alla tre och sov i en fåtölj framför Solsidan. Typ det sötaste jag har sett i mitt liv, nästan. Jag fick busa runt lite innan det blev riktig fart på dom, då passade jag på att lämna över till päronen, som sig bör. Lekmoster liksom.

Idag skulle jag städa men det sket jag i. Städade mitt rum på förmiddagen och sen tog jag bussen in till city för att hänga med Johan och Henke några timmar. Jag kom lagom till Johans frukost så jag fick mig lite kaffe och sen satt vi och småpratade ett tag. Lite matshopping för att laga en sen lunch och så mer kaffe i soffan med FIFA-spel. Inte för mig då, jag kan ju inte det sånt där men jag var nöjd med att sitta bredvid och prata. Några sköna timmar. Nu på kvällen har det varit full rulle och jag har skrivit en lista på det jag ska göra imorgon innan jag tar tåget till Nynäs med min packning. Resväska, gitarr... Det kommer att behövas nack- och axelmassage imorgon, det är ett som är säkert. Resväskan är tung som ett ruggigt as. Det här med att ta med sig packning för ett halvår är ganska tråkigt om du frågar mig. Fast då tröstar jag mig med att jag bara kommer att använda sommarkläder fram till den 22:a december och då känns det ganska gött igen. Ehe.

 

Go'natt katt!

Jag var pepp. Taggad. Nu skulle hela rummet ur i garaget. Fast juste, vita hyllan måste skruvas isär. Med vadå? Cykla till skolan för att hämta en skruvmejsel att låna. Stanna och lyssna på rep. Ah, livemusik! Tycka synd om en måsunge som jag tror var på väg att lära sig flyga. Han traskade runt utanför musikhögskolan, morsan och farsan satt på taket och övervakade. Hoppas jag. Det gjorde ont i mitt hjärta, den pep så hemskt lilla bebben.

 

Måste. Äta. Mat. Jag är kung på att steka kyckling. Den smälter nästan lika fint i munnen som pappas grillade. Ganska torrt med endast bulgur och sås till men så är det när man inte stannar här så många dagar. Det gäller att hålla kylskåpet tomt. Cykla till Clas Olson för att köpa tjocktejp. Mina flyttlådor blev som fort mot mössen, så omöjliga som möjligt att ta sig in i. Nåde den jäkel som försöker. Då blir jag ledsen. Tur att Lisa också är hemma så jag kunde få hjälp att bära ut byrån. Hade tänkt att göra det själv men det hade blivit lite svårt. Måste jag erkänna.

 

Tappa lusten helt. Orkar inte mer nu. Blä på det här. Vill hälla i mig min Cola som står i kylen. Tjuvöppnar den vilket inte gör att längtan efter att få dö i soffan blir mindre. Tvärtom såklart. Försöker att skynda mig att bära, stapla och tejpa kartonger i garaget. Så lite plats som möjligt ska det ta. Blir utomlandsvarm. Inifrån och ut, svetten som nästan rinner under armarna. Så har jag varit hela dagen.

 

Äntligen klar! En kall dusch och äntligen får jag slå mig ner i soffan. Laddar upp med Colan i ett glas och chokladcroissanten på ett fat. Dom kallar oss MODS som kvällsunderhållning. Ganska handlingslös men lagom för en trött tjej. Ska försöka att slipa på portugisiskan innan jag lägger mig.

 

Den här dagen har varit bra. Jag har hållit mig sysselsatt och det är lika med att tankarna hålls i schack. Igår var det värre. Tänk att jag kan bli så trött och orkeslös, inte vilja någonting. Och tänk att det kan gå en hel dag utan att jag säger ett ord till någon. Ganska ofattbart då min mun går i ett i både prat och ton i övrigt. Imorgon ska jag städa och träffa en vän, det blir bra känner jag. Roligt.

Nu är det tomt i mitt rum igen. Som för ett år sedan. Då lämnade jag ett fantastiskt (om än dock något skevt) hus med lika många fantastiska minnen i. Som att jag, Emma och Klara alla bodde i samma rum i typ två veckor innan vi började sprida ut oss i huset. Och att vi inte vågade sätta på elementen särskilt mycket för att vi var rädda för elräkningen. Vi gick alla runt i tjocksockar, långkalsonger, stickade tröjor och halsdukar. Hur arg jag blev över att vara "tvungen" att ta rummet som vi alla bott tillsammans i, det som var det minst fina av alla de stora rummen. Rummet som jag kom att trivas alldeles förträffligt i. Rummet som hade ett eget handfat som jag passade på att spy i en kväll. Vår första gemensamma middag som var födelsedagsmiddag för Emma med sparrissoppa och asgott bröd. Simons skeptiska min när han försiktigt sniffade i luften ovanför kastrullen. Då hade vi flyttat in, alla sex. Gustav kom ju med på ett hörn också. Och då syddes det upp radikalvänstergardiner av fyra filtar som hängdes upp i vardagsrummet för att dela av. Och sen åt vi säkert glass, drack te och kollade på Eva och Adam på youtube. Min, Emmas och Klaras gitarrer låg i princip alltid parkerade i soffan, bara att ta upp och öva läxa tillsammans när man kände fört. Som när jag och Klara spelade in när vi (på ett väldigt allvarsamt sätt) spelade och sjöng vår senaste läxa, Om du lämnade mig nu av Lars Winnerbäck och Miss Li. Den videon hamnade i klassgruppen på FB för den tyckte vi att alla skulle få njuta av. Harpaltarna som vi räddade undan dumfåglarna, vem kan glömma den kalabaliken? Lille Jesus som jabbade som en riktig kämpe när vi försökte fiska ner honom i flyttkartongen. En sen kväll på Felan, min allra första, jag hade gula strumpbyxor och var efter den kvällen helt kär i en låt som heter Geckon. Lyckan när vi cyklade hem, det var så himla roligt att dansa runt med Emma, äta kokt korv (då var det dock med Klara, inte vegan-Emma) när vi blev trötta och sen dansa lite till. Första grillaftonen ute i trädgården då jag hade hängt upp min lykta som jag fått av Eva och Christer i en gren ovanför bordet och Klaras slicklista gick varm hela kvällen. Alla "pauser" i skolarbete för att kila ut och hoppa på studsmattan. Eller för all del bara ligga på studsmattan och kika igenom kaskaden av vita äppelblommor i träden runtomkring. Det var på Valborg som vi såg en ballong och alla tog bild för att mms:a till Klara som har en hatkärlek till dessa. Eller som när vi upptäckte Heytell och slutade att ropa på varandra när vi ville något, vi drog iväg ett heytell-meddelande istället. "Hej snoffsan, nu ska du komma ner till soffan och kolla på Eva och Adam!" Eller när vi blev tipsade av Rui om Heliumbooth och lekte en liken lek där alla fick säga "hej Matilda, jag är inte den du tror men jag vet var din brevlåda bor" och sen fick Matilda gissa vem som hörde till vilken röst. Och jag blev såld på en karl och ältade detta fram och tillbaka hos Emma och Klara. Och sen blev det festival och skolavslutning och vi hade sagt upp huset för att för få utav oss skulle stanna kvar och det blev slutet på en fantastisk era.

 

Och nu sitter jag här igen med flyttpack och flyttstäd. Måsvägen har också minnen att bjuda på. Inte lika många galna som Kollektiv Fnitterfittan men det beror på att detta radhus faktiskt håller ihop som ett hus ska. Inga strömavbrott och annat konstigt. Dessutom har vi ett bubbelbadkar. Som jag tyvärr har nyttjat alldeles för sällan. Det är lätt att vara efterklok.

 

 

Söndagkväll efter en kalashelg som heter duga. Min midsommar/födelsedag blev en sjukt trevlig tillställning. Knytismiddag i regnet (vi var envisa som synden), kubb, supergod efterrätt i form av tårta och chokladpaj, freesbekastning, stå på huvudetövning, en ljus morgon och your mamma so fat-skämt. När solen börjde stiga över träden och klockan slog fyra cyklade jag hem. Kvart i nio satt jag på tåget till Nynäshamn och födelsedagsfirande med släkten. Trött tjej. Men vi hade ett trevligt kalas som vanligt och jag höll mig på den pigga sidan.

 

Idag har vi haft en riktig slapparsöndag med film, fika, god mat och Bajenmatch på TV. Den sista någonsin på Söderstadion. Snyft. På kvällen fick jag hänga på ett gäng för att spela beachvolley nere vid Nicksta. Jag passade på att ta ett dopp innan jag hoppade på cykeln hem. Och det var VARMT. Lycklig tjej.

 

Imorgon far jag tillbaka till Öret för att fixa det sista och städa av innan utbytesstudenterna flyttar in. Hejdå Måsvägen alltså. Känns lite tråkigt, att bo så stort och lyxigt har varit fint. Å andra sidan känner jag att jag längtar efter något eget. Så så får det bli. Efter Brasilien såklart.

 

Nattinatt!

 

Idag är det min födelsedag. Tjugotre. Ganska menlös ålder må jag då säga. Det är slut på alla dom här åldrarna man längtar till. Arton, tjugo. Tjugofem känns väldigt avlägset. Det tar vi då.

 

Igår (som tog slut för bara några minuter sedan) sov jag konstigt och var ganska trött vilket gjorde det svårt att hålla igång med mitt nerpackande. Jag for in till stan för att klara av Bolaget och köpa fler flyttkartonger. Ingen bra kombo. Jag köpte dessutom alkohol till mitt kalas i Nynäs som äger rum på lördag. Jag var relativt pepp och pigg när jag åkte ner på stan vid elva men var slut som artist när jag kom hem. Cyklade till Willys för att köpa potatis och jordgubbar och gäspade som om jag inte sovit på flera veckor i kassakön. Sen fick jag sällskap vilket piggade upp mig. Jag plockade uppe i mitt rum medan han satt nere i soffan och spelade GTA. Sen tog vi en gemensam paus för att öva på att stå på händer och huvudet i trädgården. Stå på händer, nja. Stå på huvudet, OH YEAH! Senast jag försökte ramlade jag bara omkull men nu har jag tydligen hittat balansen så jag kunde "sparka mig upp" och sen stå. Spikrakt. Huuuur länge som helst. Det var galet. In i huset, nöjd och glad, för att fortsätta att packa. Sen ut i trädgården för att spela lite schack i solen. Stå lite mer på huvudet. Sen tog vi en sväng till skolan och sen vidare hem till Emma för att hjälpa henne med att bära ner en säng till förrådet. En pizza på det, även denna i den värmande solen trots att klockan var nio. Sen gick jag hem, barfota för att jag hade fått skavsår av mina espadrillos. Dags att värma upp sommarfötterna!

 

Midsommarafton kommer att spenderas här i Öret med vänner. Jag tror att det blir fint.

Igårkväll när jag cyklade hem från en vän här i Öret så började jag nynna så smått på en liten mening. Som kändes fin. Den tog över hela mitt huvud vilket gjorde att det var omöjligt att sova när jag hade borstat tänderna. Jag norpade en gitarr och slog an några bastoner till. Och helt plötsligt så hade jag en fin liten låt att spela in. Det är riktigt fint när det blir sådär, något kommer till en som man absolut inte kan släppa. Och istället för att köra fast efter en fras, en ton eller ett ackord så flyter det bara på. Och blir någonting som man kanske till och med skulle kunna våga att spela upp för någon annan. Och det som är så fint är att det är tack vare denna vän, som jag cyklade hem ifrån, som jag till viss del har kunnat släppa min dumma, dömande sida när jag försöker att skapa. För det är ju det dummaste som finns, att skjuta ner innan den lilla idén ens har fått fart. Vem vet hur bra det hade kunnat bli?

 

Jag vet inte hur jag mår, på min kind en liten tår.

Jag tror att den säger att du ska trösta mig inatt.

Det var kanske dumt av mig, att jag gick och blev kär i dig.

Men allting gick så himla fort och plötsligt var allt stort.

Jag vet inte vad jag vill, orkar inte mycket till.

Önskar att få ordning på du och jag, vi två.

Så håll en sista gång min hand, innan jag lämnar detta land.

Lycka till, allt blir så bra. Du är fantastisk tycker jag.

Imorgon ska jag och Emma bila till Öret en sväng. Det känns fint. Den här helgen har spenderats med mor min och det är också fint. Igårkväll smet jag dock iväg en sväng till Haninge för att träffa bästa Sandra och Malin. Asgod sallad, friskt vatten med jordgubb och mynta, melon, ananas och choklad till en film. Toppat med rosé och ypperligt sällskap. En liten spurt till tåget och kvällen var gjord.

 

Nu, portugisiska! Boa noite!

Denna dag kan summeras med två ord. Regn och Brasilienflyg. Det är i princip allt jag har gjort idag. Klockan tolv möttes jag, Emma och Marina upp på FB-chatten med målet att tillsammans finna den bästa och mest prisvärda resan. Som vi har kämpat! Mot kvällen blev jag dock sjukt less och var nästan beredd att bara ta vad som helst i princip. Vi hann i alla fall narrow it down till två bolag så jag och Emma ska ringa ett varsitt imorgon. Och sen är det förhoppningsvis klart. Det här med Brasilien börjar bli jobbigt. Och läskigt. Och roligt.

 

Det svänger så otroligt mycket. Ikväll har mitt huvud varit någon helt annanstans och jag har undrat ifall jag verkligen vill åka. Valde jag det, aktivt, någon gång? Eller har jag hela tiden tänkt att om jag får platsen så måste jag åka, det är något man inte kan tacka nej till. Och hur ofta får man den här chansen, egentligen? Så det borde inte vara så svårt att bara åka iväg liksom. Och samtidigt så startades något fint i Örebro. Som inte kommer att finnas mer när jag åker till Brasilien. Det tar slut där. Och det känns så ofantligt tråkigt och ledsamt. Helvetes jävla skit. Så känns det.

 

Jag har vetat om det hela tiden dock, att det är just så som det kommer att bli. Fast jag tänkte att det ju i alla finns en sommar. Som i nuläget känns alldeles för kort. Och allt är alldeles för långt bort. Och för svårt på något vis. Fast det ska och kan vara så lätt.

När det blir varmt och göttigt i Örebro så kommer även en annan, klibbig känsla som tyvärr inte har med den svettiga solen att göra. Den var extra påtaglig under den sista tiden innan jag packade väskan och for till Götet. Mycket mer än förra året vill jag minnas. Känslan av att vara instängd. I mina kläder, i stan, i huset. Vars jag än befann mig så kände jag mig instängd, klibbig och konstant varm. Med några undantag såsom tidiga mornar i mitt rum med fönstret på vid, öppen gavel eller förmornar i ett rum i Tybble då man för länge sedan hade sparkat ner täcket på golvet. Jag har saknat havet ofantligt mycket under denna försommar. Jag kanske inte alltid nyttjar det till fullo, badkruka som jag är, men det känns på något vis svalare och renare vid havet. Den friska vinden kommer utifrån, från öar, vågor och öppna vatten. På en klippa har jag inga problem med att klä av mig till bikini, desto svårare i Stadsparken. Ni förstår säkert känslan.

 

Därför tog jag idag tillfället i akt och promenerade ut på Ringvägen för att lägga beslag på en klippa vid Drottningviken. Det var ganska blåsigt men riktigt fint. Måsarna skriade till och från. Där är ännu en havsgrej som jag minns att vi pratade om någon gång i Öret. Vi satt utanför skolan och flåsade intill den stekheta glasfasaden då ett gäng måsar kom och cirkulerade över oss, skrek för full hals. Jag log och drömde mig bort till Nynäshamn medan det var flera som funderade över vad tusan dom gör här i Öret, det finns ju inget hav här liksom.

 

Det kanske inte hade spelat så stor roll om jag hade vuxit upp nära en sjö istället för vid Östersjön men en sak är säker. Det spelar ingen roll vars jag bosätter mig, jag MÅSTE ha nära till friskt badvatten, måsar och friska vindar. Jag är ingen parktjej. Punkt.

 

Något röd om snoken blev jag på köpet idag också, SCORE!

Jag sov länge idag, trots att jag inte lade mig alltför sent igår. Halv elva slog jag upp ögena dock tyckte jag att jag fick ligga och dra mig i en kvart, fast klockan var så mycket. Lina, sömntutan som alltid sover länge, kom hem från en morgonpromenad när jag stod och fixade frukost. Vi latade oss med frukost i soffan framför Nineties och så den nya fina (dock hemska med ont-i-magenkänslan) serien som utspelar sig under andra världskriget. Vi hade båda ärenden att göra på stan så vi cyklade upp till centrum efteråt. Och som vanligt så blev det lite mer än att bara göra det vi "skulle". Men vafan, när man stöter på ett fint Kockumdurkslag för endast femtio kronor så kan man inte bara hänga tillbaks det och gå därifrån. Jag gillar Nynäshamn, det finns alltid Kockum att fynda när jag är hemma.

 

När vi kände oss klara så cyklade vi vidare till mormor och morfar, fikade och pratade om Bajens senaste match, bråkiga barn och mansgrisar som inte låter kvinnor komma till tals. Sen ringde mamma och sa att hon var på väg hem så jag och Lina for hem för att laga middag. Josefine har ju köpt en lägenhet tillsammans med sin Björn och den vill jag ju se så efter maten traskade vi hem till Höjdgatan för att kika och fika ännu mer. Lite konstigt att säga tack och godnatt för att sen traska till en annan lägenhet men samtidigt roligt. Vuxenpoäng där, att äga en lägenhet. Där ska jag hänga mycket i sommar, det är ett som är säkert.

 

En annan tröttmössa har precis insett att hon har sommarlov men börjar ändå att gäspa vid niosnåret. Därför tänker hon gå och lägga sig och somna till en P1-dokumentär. Tack och bock!

Nu har jag dunsat ner i soffan på Krokvägen. I ett vardagsrum som tydligen har tapetserats om sedan jag var här sist. Vilken i och för sig är typ en evighet sedan nu när jag tänker efter. Fint är det i alla fall.

 

Inatt har jag avverkat nästan alla städer med ändelsen -köping som finns i vårt land. Jag har nämligen åkt nattbuss hem från en fantastisk helg i Götet. I lördags packade jag, Matilda och Jänka in oss i en bil och styrde kosan mot Göteborg. Målet - HÅKAN HELLSTRÖM. Roadtrip är ju inte fy skam det heller, det var riktigt roligt tyckte vi alla tre. Jag kände mig dock som en något mer rutinerad roadtrippare då jag hade bunkrat upp med en gottepåse innehållande bland annat en påse frukt och nötter, en halv påse chips, vattenmelon och annat göttigt. Både Matilda och Jänka sa när vi for iväg att de inte brukar äta när de är ute och far på vägarna men det slutade med nallande från båda två. Tur att en annan var preppad!

 

Så fort vi anlände till Jänkas föräldrars lägenhet på Hisingen (Sveriges 4:e största ö för övrigt, där lärde jag mig något nytt) slängde vi in våra grejer och tog bussen ner till Nordstan för att möta upp Joel och Emma som hade åkt ner tidigare. Vi köpte middag i en vegankiosk på Avenyn och drog oss bort till Vasakyrkan och en gräsmatta för att äta. Jag och Matilda ville inte halsa vin direkt ur våra vinflaskor så vi hällde över i våra colaburkar och kände oss riktigt fiffiga. Sedan fortsatte vi med spårvagn till Botaniska trädgården och Slottsskogsvallen. Jag har hajpat denna stund ända sen vi köpte biljetterna. Varenda gång jag har tänkt på att jag ska fara och se Håkan så har det pirrat till i magen, nästan som om jag är kär. När vi kom fram till Slottsskogsvallen så kunde jag knappt hålla mig för skratt. Vi kom dit relativt tidigt så vi hamnade lagom nära scenen. Och sen var han där, fantastiska, finaste, bästa Håkan. Jag blev inte besviken trots mina enorma förväntningar. Jag stod och skrattade, dansade, hoppade, klappade och grät om vartannat. Alla låtar som har kommit att betyda något särskilt för mig spelades och Håkan hoppade runt som en galning på scenen. Så. Bra. Efter konserten fortsatte vi i Göteborgsnatten till en pub vid Andra lång och lugnade ner oss med öl. Dödströtta kom vi hem till Hisingen vid halv fyra och stupade i säng. Vilken kväll!

 

Gårdagen kantades av lite bakfylla från och vissa håll och allmän seg- och trötthet från andra. Emma åkte tyvärr buss tillbaka till Stockholm ganska tidigt men efter att vi kramat henne hejdå så slog vi oss ner med en mumsig picknick på en gräsplätt på Trädgårdsföreningen. Solen lös och det kändes fint att vara i Göteborg. Vi strosade lite på stan och åkte sen för att grilla hemma hos Joels syster ute i Mölndal. Och sen var det som sagt nattbuss till Stockholm som gällde för mig.

 

Efter denna helg så känner jag mig tacksam över att jag har så fina vänner som i sin tur har helt fantastiska vänner som jag får träffa. Joels syster till exempel som pluggar textilkonst och bor i ett kollektiv med en fantastisk trädgård. Här bor även Cissi som måste vara den gladaste människan jag har träffat. Att jag har mitt fina gäng som jag kan vara helt och hållet mig själv med, de som pallar mina dåliga sidor och uppskattar mina goda sidor. Som stöttar i vått och torrt och som jag kommer att sakna att inte träffa varje dag i sommar. Eller i höst för den delen. Men det är ju viktigt med äventyr också, Brasilien kommer att bli fett.

 

Nu ska jag nog ta mig en slummer här i soffan. Har hört att man sover lite halvbra på nattbussar.