Igårkväll när jag cyklade hem från en vän här i Öret så började jag nynna så smått på en liten mening. Som kändes fin. Den tog över hela mitt huvud vilket gjorde att det var omöjligt att sova när jag hade borstat tänderna. Jag norpade en gitarr och slog an några bastoner till. Och helt plötsligt så hade jag en fin liten låt att spela in. Det är riktigt fint när det blir sådär, något kommer till en som man absolut inte kan släppa. Och istället för att köra fast efter en fras, en ton eller ett ackord så flyter det bara på. Och blir någonting som man kanske till och med skulle kunna våga att spela upp för någon annan. Och det som är så fint är att det är tack vare denna vän, som jag cyklade hem ifrån, som jag till viss del har kunnat släppa min dumma, dömande sida när jag försöker att skapa. För det är ju det dummaste som finns, att skjuta ner innan den lilla idén ens har fått fart. Vem vet hur bra det hade kunnat bli?

 

Jag vet inte hur jag mår, på min kind en liten tår.

Jag tror att den säger att du ska trösta mig inatt.

Det var kanske dumt av mig, att jag gick och blev kär i dig.

Men allting gick så himla fort och plötsligt var allt stort.

Jag vet inte vad jag vill, orkar inte mycket till.

Önskar att få ordning på du och jag, vi två.

Så håll en sista gång min hand, innan jag lämnar detta land.

Lycka till, allt blir så bra. Du är fantastisk tycker jag.