När man sitter vid köksbordet och tar en paus i paperskrivandet (snart klar!) med en kopp kaffe och julklappschoklad så kan man komma att tänka på sin morfar. Som gillar Toblerone till kaffet. Som alltid visslar när han går runt och påtar i trädgården, i boden, i garaget. Himla trevligt när man tänker efter och så drar man av en liten trudelutt för sig själv. Det är som att man blir lite gladare på en gång. Och tänker på mormors svar på en fråga som jag ställde när jag intervjuade henne om hennes ungdom någon gång i åttan.

 

- Vad föll du för först hos morfar?

 

- Hans fina ögon.