Kom att tänka på en riktigt fin grej som hände under den sista veckan på Mellansel, innan jubiléet och Chicago. Det var dags för sista andrum som vi på gospeln alltid ansvarade för på onsdagarna. Och nu  var det mitt sista Mellanselsandrum. Redan där var ju känslorna i gungning. Det var bästa och finaste Siri och Linnea som hade det och det var så fint, så fint. Eller, jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av vad som sades och så utan det är det sista som hände innan det var förmiddagsfika som jag inte glömmer i första taget. Dom sjöng en Whitney Houston-låt som dedikerades till oss tvåor som skulle sluta.

There can be miracles when you believe
Though hope is frail it's hard to kill
Who knows what miracles you can achieve
When you believe somehow you will when you believe

Och som ni säkert kan förstå så krävdes det inte mer för att lilla gråt-Amanda skulle börja grina. Det var så fint. Det känns härligt att det finns människor som tycker om en och som bara vill en väl. Som Siri och Linnea. Det betydde mycket. Det ska jag försöka bära med mig och ta fram när jag tycker att jag är sämst eller när ingenting går som jag vill. Fint minne!