På fredag är det dags för invigningen av OS. Sverige tjuvstartar redan ikväll genom att låta damfotbollslaget ta sig an Sydafrika. Själv har jag laddat med att kika på OS-krönikorna som har gått på SVT, idag var det Peking-OS som summerades. Jag och mamma tänkte passa på att njuta av solens strålar idag så vi packade matsäck och kilade ner till Hamnvik. Dock blev det bara två timmar innan solen skymdes av de allt tjockare slöjmolnen. Det gjorde att vi kom hem precis lagom till krönikan så jag var inte så ledsen ändå.

Jag är en känslig själ, det har jag ärvt av både far och mor. Jag har vuxit upp med pappas standardkommentar "nu är det lyckligt", som har använts till allt mellan Extreme Homemakeover, födelsedagskalas och sporthändelser samtidigt som tårarna strömmar nerför kinderna. Mamma blir mest rörd när det gäller någon av oss döttrar. Och det har vi systrar ärvt. Hade det inte varit för att Jossan grät så mycket på min student så hade det funnits betydligt fler snygga kort på mig från den dagen. Eller snygga och snygga, inte lika många där mina kinder färgats svarta av mascaran i alla fall. Och då ska vi inte tala om Jossan på sin egen student. Jisses. Jag kommer heller aldrig att glömma när Lina, en sketen 95:a som fick spela med de större 92:orna i den högsta serien i handboll, gjorde sitt första mål. Utomhus på Eken Cup. Det var mot ärkefienden Årsta AIK som hon först klippte till i ett anfall och gjorde sitt första mål för att sen springa hem och täcka ett skott från en tjej som var (nästan) dubbelt så lång som henne. Alla på bänken grät. Alla i publiken grät. Pappa, tränaren, grät. Lina också. Fast det berodde nästan mer på att det gjorde ont i armarna efter skottet. När vi skulle fira det efteråt började alla gråta igen. Lätt gråtmild familj alltså. Det finns även en klockren bild på oss Engströmssystrar från pappa och Karins bröllop. Vi står alla framme, på deras högra sida, och alla tre står och torkar sig i ögonen. Det finns inga fagra bilder då vi går nerför trappan för att möta vår pappa, bara bilder där vi grimarserar som man så fint gör när man är på väg att börja störtböla. Och pappa var ju likadan, såklart.

Jag blir exakt likadan när det kommer till sport. När jag sitter och kollar på de här krönikorna så glömmer jag för en stund att det är gammalt och redan har hänt, när det är spännande så får jag lika mycket gåshud ändå. Eller när någon vinner och verkligen skriker ut sin glädje. Då reser sig håret på mina armar och det blir vattnigt i ögena. Eller när det blir tvärtom, som under OS i Peking, då Sanna Kallur snubblar och faller på första häcken och därmed är körd. Då blir det också vattnigt. Eller som under Bajenmatchen i måndags. Den glädjen man känner när kungen Max sätter ett mål i sin första match efter skadeuppehållet, den går inte att beskriva. Man blir bara så förbenat, grymt, jävla glad. Och när Lallet sätter 2-2 och jag också får skrika och hoppa som om jag har tagit OS-medalj.

Det är fint att ha nära till skratt såväl som till gråt. Inte lika kul med det senare dock, därför kan det ibland vara lite jobbigt att just ha valt Hammarby som sitt hjärtas lag. Fast det är ju så roligt också. Ändå. Som att vara en känslig själ. Det är oftast roligt. Jag är nöjd. Heja Sverige.