Den mjuka pälsen i nacken som luktade så gott. De små toffsarna på öronen, öronen som var alldeles för stora när han var liten. Vårt lilla lodjur. Ljudet av tassarna mot golvet innan man kunde se en svans komma vippande bakom soffan. Minst tre varv runt soffbordet innan han kunde hoppa upp och alla slogs om att ha honom i knät. Självklart så lockade mamma mest men vi var inte sena att klappa. Under hakan och bakom öronen. Ett bett när det var nog.

Okejokej.

Kall och mysig när han varit ute på vintern. Rullandet i snön när han blev utsläppt genom porten. Eller varm och go när han låg och solade sig vid en buske på sommaren. Och på tal om buskar, där man alltid kikade in när man kom hem för att man visste att han skulle ligga där. Komma travandes om man ropade, jama och sno sig runt ens ben. Samma ben som han kunde koppla ett grepp runt och gnaga på om man retades för mycket när han var liten. Alla har gränser.

Älskade misse. Det är så konstigt egentligen att allt bara går på, utan att du travar runt i lägenheten och gör ärevarv runt vardagsrumsbordet.