Tacka vet jag lurar.

När jag ska någonstans vare sig det är till fots, till cykel eller med något annat färdmedel så åker lurarna in i öronen och spotten går på. Ibland vågar jag inte ha så högt till exempel när jag cyklade i rusningstrafik till Risbergska, då kan det vara ganska bra att höra vad som händer runtomkring. Annat är det när jag promenerar, då tenderar det att bli ganska högt. Igår var det riktigt skönt. Jag tog en promenix till Willys för att handla igårkväll när mörkret hade fallit. Gick i min goa värld fylld av Sarah Dawn Finers mustiga stämma när jag möter en cyklist som kommer emot mig på gångvägen. Jag går på vänster sida, längst in mot husväggarna så cyklisten får cykla in mot mitten. Precis när hon passerar så hör jag att hon säger någonting dock inte vad. Jag såg ingen telefon i handen på henne, inte heller några lurar från någon jackicka. Så jag antar att hon ville säga något till mig. Säkert något i stil med att jag går på "fel" sida av vägen eller att jag borde ha reflexväst på mig så jag syns. I min ljusblå kappa. Jag kanske är tråkpessimist men det var så situationen kändes, hon slirade in mot mitten ganska sent nämligen. Då är det gött med lurar och musik så man slipper höra på dom som inte har bättre för sig än att gnälla på andra man möter i världen. Hade jag hört vad hon sagt så hade jag grämt mig över det hela vägen till Willys. Eller blivit glad över den fina komplimangen om min blå kappa, vem vet?

2012-12-04 | 09:03:42 | Dagliga | 0 Kommentarer


Kommentarer från er söta läsare.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback