Tell all this awesome words

Sjutton minuter till skolan, sjutton minuter från skolan, så fort jag får en sekund med mig själv, när jag övar, när jag ska sova. Försvinn och låt mig vara, tack.

Denna vecka ska jag göra vad jag kan, orkar och vill och försöka att mota bort ångesten. Man kan inte hålla uppe med tvåhundra kilometer i timmen. Varför känns det som att man aldrig gör tillräckligt, att jag alltid ligger lite efter fast jag klarar av allting i alla fall. Dock känns det ofta som att det var på håret, eller är det också en såndär grej som jag inbillar mig? Som när det låter som att en dörr öppnas här hemma i huset när jag är ensam hemma. Duger det jag gör, blir det tillräckligt, kan jag vara nöjd med mig själv?

När jag satte mig och började skriva på det här inlägget så var jag gråtfärdig, sen satte jag på en konsert med Moving Forward och voila, det känns bättre! Skönt. Just en såndär spelning som man minns också, som var så galet rolig att jag får rysningar längs med hela armarna och på ryggen. Själva inspelningen är väl sådär, den är från mixerbordet vilket gör att man till exempel inte hör trummorna typ alls. Men här och var så kommer våra tjo och tjim igenom. Och så sitter jag nu och försöker komma på ett bra ord som kan beskriva känslan jag får eller hur det kändes att sjunga, eller hur bra folket var. Men det går inte, inget ord är stort nog, räcker inte till. Men om ni tar den bästa känslan ni någonsin har haft och gångrar den med cirka femtusentrettioniomiljonersmiljader så får ni ungefär rätt, okej?








Happy, happy, smile!

2011-11-30 | 17:04:22 | Dagliga | 1 Kommentarer


Kommentarer från er söta läsare.


» teggan

Ta hand om dig min kära!

2011-12-01 // 20:50:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback