Det känns som att det är söndag idag, då blir det skevt att prata med sin far som har jobbat ett tolvtimmarspass. Varför då undrar man och så blir man påmind om att det faktiskt är måndag. Ångest för att jag inte har gjort något som har med skolan att göra men samtidigt en skön känsla, den här vardagsveckan kommer ju att kännas kortare och gå snabbt som vinden. Fast vill jag det egentligen? Ett ögonblick blir man tillbakakastad in den kända folkisbubblan där de flesta dagar flöt ihop till en enda stor, rolig massa. Det kunde vara ganska skönt ibland. Av någon konstig anledning har jag fått en sån otrolig längtan efter Mellansel. Att sitta inne på mitt rum med tända ljus, snön som lyser upp världen utanför trots att klockan är efter elva och gatlyktorna har släckts, lyssna på såndär musik som man känner sig alldeles blandad av. Typ Tomas Andersson Wij. Nu blir det mycket prat om den karln men idag undrar jag hur jag har kunnat missa denna tillsynes fantastiska man och hans musik. Varför har ingen tvingat mig att lyssna tidigare?

Mitt rum i Mellis hade en särskild sorts värme, en go som gick ända in i märg och ben. Tryggt liksom.

När John och jag var förbi Willys så såg jag till att få med mig en glöggflaska hem och den ska banne mig drickas ikväll när Klara kommer vid klockan tio. Fast jag ska också se till att inte lägga mig försent, den här dagen har tagit musten ur mig trots att jag varken har varit utanför dörren eller storstädat huset. Nu ska jag strax ta ett ord till med min far och sen ska jag nog duscha och fortsätta att göra ingeting. Kanske kolla på Så mycket bättre från i fredags.





Och som alltid när vi skiljs åt så känns mitt liv lite tommare än innan.