Många säger att norrland är tyst, att det är naturens ljud som överraskar allt annat. I Mellansel låter det jämt. I skolan sipprar det ut sång, pianoklink, gitarrsolon och annat som hör musiken till ur alla rum och vrår. Om inte byggubbarna är i farten i teorisalen och borrar så väggarna skakar. I Tingsan är det defenitivt aldrig tyst, där hör man kulorna från biljardbordet, någon som skrattar, några som sjunger under måltiderna. I vårt hus är det ståhej ända in på småtimmarna. Någon övar piano, en annan lyssnar på musik, några sitter bara nere i allrummet och pratar men eftersom det är pappersväggar i våra hus så kan man urskilja varje ord. Just nu är det bara jag och Malins David som bor mitt emot mig som är hemma, vi sitter båda med dörrarna öppna och kan prata med varandra medan vi sitter vid varsin datorn. Nu poppar han Vi sitter i samma bil med Bo Kaspers Orkester och då gör jag också det. Annars måste jag ju stänga dörren. Jag tycker att det är skönt med liv och rörelse och tackar även för att jag inte är så lättstörd. På kvällen somnar jag till mina grannars samtal nere från rummet under eller vardagsrummet. Jag tror att jag till och med somnar lättare.

Något som dock är tråkigt med Mellis är avstånden till nära och kära hemma, de saknar jag mer i år mot förra året. Tur då att man kan prata i telefon med pappa, mamma, Karin och John i flera timmar och sitta med min fina puma via msn. Heja tekniken! Nu ska jag dock stänga av min sociala sida och gå för att själv klinka piano, närmare bestämt That's what friends are for. Senare ikväll vankas middag, träning, bastu och myskväll med film. En bra fredag med andra ord.