Vilken enormt lååång dag denna onsdag har varit. Och än är den inte helt slut, jag ska bara ta mig en snabb dusch innan jag smiter in hos Kristian och spelar på min gemensam sång-låt. Den snälla mannen ska kompa mig på gitarr är det tänkt, hoppas att det blir bra. Jag vet att det blir bra från hans sida, det är som vanligt min egna jag oroar mig för.

Med lite hjälp från den eminenta Simon, före detta gospelpianist numera jazzpianist, så har äntligen mitt pianospelande släppt. Nu kan jag spela en massa add9:or och elvor helt utan problem och utan att spela över hela pianot. Great!

Eftersom det är onsdag så är det som sagt vi på gospellinjen som har andrum på morgonen. De två som hade huvudansvaret denna gång var David och Emma och det gjorde dom så bra så. Först lästes en text ur en bok som heter Under ytan, sen sjöng dom två en duett (så bra!) och så avslutade vi med More than anything. Dock fick jag låta bli att kika på Sofia som satt några rader ner för jag verkar inte vara den enda som får flashbacks från Chicago när jag hör den låten. Hon, den fina, hade inte långt till tårarna och om jag kikat på henne hade det varit kört för min del också. Jag gillar att vi delar ett sånt fint band på något vis.

Livet rullar på bra i Mellansel men jag saknar min karl. Hoppas att man får se en skymt av honom i helgen.