Igårnatt kom John och ringde på innan jag skulle gå och lägga mig, vid halv ett ungefär. Bara för att pussa och krama lite på mig. Bara för att han kan göra det nu när det är så nära sa han. Vi flög tillbaka två år i tiden då han kunde komma förbi lite titt som tätt. Bara för att han kan. Och som jag älskar det. Och älskar min fina karl. Det kan inte sägas för många gånger.

Vår lägenhet luktar juligt av skinkan som är i ugnen och granen som står i vardagsrummet i väntan på att få kläs. Först ska tomtarna få komma upp ur sina lådor. Allt ackompanjerat till Sarah Dawn Finers ljuvliga toner. Jul var det här!