Idag har jag lyckats med det omöjliga. Lyckats med något jag inte lyckats med på evigheter. Jag har ätit lagom mycket. Inte för lite, det hade ju helt enkelt inte varit jag, och inte ajaj-min-mage-sprängs-snart-mycket heller. I'm so good! Samtidigt ligger jag i soffan och funderar på om jag kanske skulle ta en liiten bit kladdkaka till... När jag väl bestämt mig och smög ut i köket när de andra snusade i soffan hade Karin varit snabb och täckt över den med folie. Då syns det ju om jag är där och rotar. Jag körde med öppningsregeln där, alltså den regeln som råder när något är oöppnat. Då rör du det inte. När någon annan har varit och nallat, fritt fram! Jag får alltså vänta till imorgon frukost. Vad ska annars Karin powerwalka på? Macka, gröt och yoghurt? Låter väl fånigt.

Det är även ett annat sötsug som plågar mig där jag ligger med Jossan som sovande tar upp andra delen av soffan. Eller inte plågar men det finns där och irriretar. Dumma papi och Karin som myser i soffan gör inte saken bättre. Jag vill ha min sockerbit! Jisses, jag vill bara få klämma lite. Pussa i nacken. Krama hårt. Ligga på en arm. Dra fingrarna genom hans hår. Känna total trygghet. Somna med ett leende på läpparna. Och snarka, what else liksom? That's what I do. Urmysigt säkert. Speciellt nu när jag är förkyld och helt täppt. Som att sova med en gris.

Nu ska jag sluta älta, jag hade ju faktiskt kunnat ta tåget till Nynäs efter jobbet. Nu ser jag fram emot att somna i soffan tidigt, borsta tänderna och vakna utsövd imorgon. Sovmorgon!