Jahopp, jag kom inte undan. Regn igen. Nu ska jag hålla tummarna för att det ska sluta när jag ska dela.

Som ni kanske märkte i inlägget innan så har jag fått en släng av nyförälskelse, som Adam i sin fröken Y. Jag ringde min far tidigare under kvällen och han undrade om vi kramade ur sista tiden tillsammans. Jag och John alltså. Jag som hela tiden går runt och tänker att det är långt kvar till han ska åka. Usch och fy, det är jobbigt att inte fatta något här i världen. John ska åka bort, jag ska tydligen flytta sextio mil uppåt i landet. Detta resulterar i lite lip lite då och då, framförallt när jag lyssnar på viss musik. Och nyförälskelse, som idag. Jag hade kunnat krama ihjäl min gubbe och skrika att jag älskar honom tusen miljoner gånger. Fast lite måtta får det faktiskt vara. Det räcker med tjugo gånger, typ.

Gårdagsnatten spenderade jag hemma hos gubben, jag var precis klar med tidningarna till klockan tre och grabbarna hade fiskat färdigt vid samma tid. Jag och John tar en dusch i huset, ligger sen i sängen halv fyra. Småpratar litegrann, kramas litegrann. Så helt plötsligt, vid fyra ungefär, hör vi steg på stugans veranda och någon drar försiktigt i handtaget för att öppna dörren. När personen märker att detta inte går, att det är låst på insidan, går han vidare runt till fönstret och försöker där. Ingen lycka. Vid det här laget är jag livrädd. Stegen försvinner. John går upp och kikar ut genom rutan och messar sin mor och frågar om det var hon som ryckte i dörren. Svaret blir nej, John ser ingen skummis i trädgården och går ut för att kika runt. Louise sa att det hade ryckts ganska rejält i båda ytterdörrarna till huset också. Men när personen/personerna märkte att det var låst överallt så måste de ha gett sig iväg. Man kan ju säga att jag hade svårt att somna efter det. Usch!