Det glömde jag säga, det är ju kramens dag idag! Det är inte så att det är något jag har koll på, förutom från och med nu, utan jag läste det i tidningen imorse. Jag vet inte ifall det står med i almenackan, någon snubbe sa att det måste ha uppmärksammats av media tre år på raken för att dagen eventuellt ska tas med. Men kramens dag, låter det inte urmysigt? In med det, säger jag!
Jag var inte den enda som tyckte att det var mysigt, Monkan hängde på och kramade alla som gick ut ur klassrummet när vi slutade svenskan. Yvanna passade på att berätta om hennes mammas pinsamma föräldramöte. När det var slut så hade en förälder, som Yvannas mamma känner väl, kommit fram och kramat henne innan hon gick. De andra föräldrarna blev lite ängsliga och trodde att det var så Y's mamma alltid gjorde i slutet på varje föräldramöte. Bättre att ta det säkra före det osäkra, alla föräldrar ställde snällt upp sig på ett led så alla kunde få en varsin hejdå-kram. Hur kul var inte det?!

Alltså, på tal om kramar. Yvanna, Jennis, Elin, Linda-liten och jag satt och diskuterade på by George igår om folk som har det som en standard att krama dom man säger hejdå till. Även fast man inte känner människan särskilt väl. Helt okej tycker jag, om det är en ordentlig kram. Att gå fram till en människa, stanna trettio centimeter ifrån personen i fråga, hålla ut en arm och knappt röra en på ryggen kallar inte jag en kram. Ändå envisas man med att kramas på detta vis med folk. Om du känner dig obekväm med att krama en person du bara halvt känner, låt bli! Om jag råkar ut för en sånhär person brukar jag trycka till och hålla lite extra länge, bara för att visa hur det ska gå till.
Ska du kramas gör det ordentligt! Varför ta död på en sån mysig gest liksom?

I eftermiddags hade jag min efterlängtade slapptid i soffan med världens finaste man. Mjuk mage att lägga huvudet på är ett stort plus! Vi kikade på Australias version av Top Model och jag blev lite glad i smyg. De flesta deltagarna är nämligen med tränade än pinnsmala och en vägde faktiskt så mycket som 62,9 kg! På 175 centimeter. Om det är så i the Land down under kanske man borde åka dit och söka? Att få vara med om alla häftiga photoshoots skulle vara så härligt! Annars får jag väl be någon bildare fota mig i skolans studio. Lite mer realistiskt kanske.

Idag har jag bestämt att jag ska lägga mig tidigt så off I go! Och jag vet att jag redan tappat hälften av läsarna efter första delen av inlägget. Men vem orkar läsa evighetslånga inlägg? Min farmor kanske. Nattinatt!