Snart är det dags för lite ensamtid med mor min, det händer inte så ofta. Två andra galningar som kräver en massa tid är alltid i vägen. Och mina egna förhinder kanske. Men mest de andra två!

Först ska jag dock ta en dusch, för jag är frusen. Ända in känner jag. När ryggraden ryser, darrar, då är man kall på riktigt. Tvätta håret ska jag göra, så man inte kommer flottig till kalaset imorgon. Och smörja in mina snustorra ökenben, sen långkalsonger à la Puman. Susen! Kanske att man ska raka också, medan man ändå håller på. Det finns ju såklart en anledning varför jag en gång i tiden fick ökennamnet "vinterpälsbehållaren". See what I mean? Men det finns gränser. När "fjunen" förvandlas till svarta nålar, lika långa som mannens, då har det gått för långt!

Men för tusan, vem orkar? Mannen och jag kan ligga ihoptrasslade en natt till...