Jag hann precis se när gatlyktorna släcktes utanför mitt fönster med utsikt mot kyrkan. Det är nu det är läggdags i Mellansel, runt klockan elva. Och jag blir lite tankspridd och filosofisk som man bara kan bli när det är mörkt. Vacker körsång i bakrunden gör inte saken svårare. Jag tänker på hur bra jag har det. Tänker på hur mycket jag saknar de fina därhemma. Tänker på hur fint jag ändå har det här, vilken tur jag haft. För det hade ju kunnat vara miljoner gånger värre. Jag trivs som fisken i vattnet och har fått turen att träffa trevliga människor. Jag har chansat och får nu hålla på med något som jag just nu tycker är roligast i världen och som känns värdefullt. Men oj vad jag ska umgås med min fina familj och släkt när jag väl får komma hem. Njuta av hur bra Nynäshamn bara kan vara när man har varit borta ett tag och hunnit börja sakna. Få träffa bästa mormor och morfar, farmor och farfar. Jul hemma på Krokis med järngänget, julklappar som inte kommer att börja öppnas förrän halv elva för att Simona jobbar på sjukhuset. Äntligen få träffa gubben på hemmaplan och bara vara som det brukade vara. Fira vår ettårsdag, igen. Gråta till Peter Jöback i ett mörkt Globen. Fira jul med nya familjen, som inte är så ny längre, i fiendeland. Fira nyårsafton med hela tjocka släkten hos mormor och morfar, få träffa alla busiga småkusiner igen. Slå klackarna i taket på Telen på juldagen och ha minst lika roligt som förra året. Träffa Sandra, träffa Sandra, träffa Sandra! För att kalla henne min bästa vän så träffar jag henne alldeles för sällan. Nu finns det ju en anledning men henne ska jag allt börja ta mer vara på. Hör du det! Och bara vara, bara vara hemma. Allt och alla ska jag börja ta mer vara på. Ett löfte.

Tänk vad stort allting kan bli, en helt vanlig mörk kväll i Västernorrland. Tack för det.