Gatlyktorna släcks senare nu än på sommaren. Det är ju inte så konstigt, det är ju mörkare nu, utan det är snarare det att jag ofta är uppe när dom släcks. Som i somras när jag jobbade så visste jag ungefär hur mycket klockan var när dom släcktes och målet var att alltid vara klar innan dom gjorde det. Imorse när jag stod och väntade på tåget klokan sju så blinkade det till ner nere vid båtarna vid Nickstaviken och det blev en aning mörkare. När klockan ringde imorse klockan sex så var jag först helt säker på att jag skulle ut och köra tidningar. Hemsk flashback måste jag säga. Det var otroligt svårt att komma upp just därför att det var så satans mörkt ute. Kolsvart. Och vem vill gå upp då? På tåget önskade jag bara att jag kunde få ett täcke att svepa om mig, somna och strunta i var jag kunde tänkas hamna med pendeln. Nu har ju jag den turen att jag kan somna och vakna till vid varje station så jag kan kolla var vi är någonstans.

Men nu är jag pigg och kry och sitter och äter frukost. Det gick inte att äta imorse, inte ens smoothie. Dessutom ville jag inte väcka de andra med ljudet från mixern. Mor min var dock uppe på toa vid halv sju och jag fick hennes medlidande. Nu vet jag hur hon känner sig när hon går upp klockan fem för att ha körlektion. Blä!

Tracy Chapman är mysig att lyssna på och snart ska jag ner till tvättis.