Jag går hem i ett novemberregn,
vid Gustav Adolfs torg är det mycket folk.
Ser en massa unga pojkar genom bruset hörs skriket där,
att jag är inget värd.
Och jag som kämpat med min rädsla, att stå rak och aldrig vika mer.
Jag slutar andas, böjer huvudet in i mörkret,
det tog en minut.
Inte mer.
Backar hem till Söder, in i porten och i hallen faller jag.
Timmarna går och timmarna blöder,
all respekt för mig själv ligger och förblöder.
Dom tog mig så lätt, att det ska vara så enkelt.
Det är så enkelt.
Vem skulle våga stå där ensam kvar?

Inte jag.