Just got of the phone med J som nu bara har ca en timmes resväg kvar. Han hade dessutom bara ganska ont i rumpan så han ska nog klara sig hela vägen fram.
Att åka långt kan jag tycka är ganska skönt ibland. Om man till exempel har bortamatch och man har blivit tvungen att gå upp okristligt tidigt så kan man sova på vägen utan att vara alldeles för seg när man kommer fram. Eller om man ska åka långt på semester, Sälen till exempel, så kan man rocka loss till bra musik, läsa lite (tills man känner att man nästan spyr), sitta och prata med käre papi som brukar vara på sjukt flamsigt humör när vi långkör eller, som jag nämnde tidigare, sova. Förr i tiden tyckte jag att det var jättejobbigt att åka långt, bilen förvandlades till ett fängelse där man inte kunde röra sig. Dessutom hade jag jättesvårt för att kunna sova så jag var alltid klarvaken medan alla andra, förutom föraren, sov. Men nu är det precis tvärtom, alla andra är vakna medan jag slocknar efter två sekunder. Det är så skönt att sova i bilen. Bara att sätta sig bekvämt, luta sig tillbaka och bara blunda. Lovely!
Nu till det stora minuset, och då menar jag verkligen STORA minuset! Den onda bakdelen. Man har suttit i bilen ca en timme och känner att nu är det dags att byta ställning för att ena skinkan sover. Efter ännu en timme måste man byta igen för nu gör det minsann lite ont i ryggen, tillbaka till den förra ställningen. Ju längre tiden går, ju ondare gör det och till slut kan man inte sitta på något sätt alls. Everything hurts! Men då är det bara att stanna någonstans så man får hoppa runt lite, sen är man fit for fight igen.
Vilket djup jag känner att jag har....

Nu är det time for fika med the family. J skulle ha blivit stolt övet att se hur mycket onyttigt jag kommer få i mig den kommande (påsk)veckan. Hans mission är ju att göda mig och det borde göra honom lättad att se att jag kan sköta mig när han är borta....