Vinden vrålar med käften full av sprakande eld, av guld
Röda, gula och orange löv reser dit vinden tar dom.
Dom är redo.
Har redan släppt sin trygga gren
Jag däremot, jag var inte redo
Vi går nu in i en ny tid
Den tid då Demeter dödar allting med sin sorg och allt ljus försvinner
Jag
Jag skulle övervinna mörkret och skratta solsken
Visa att jag minsann kan hålla fast i min gren, vinna kampen
Visa att ingen vind kan tala om för mig vart jag ska gå
Du
Du skulle hjälpa mig och vara min energi
Du skulle vara solen som värmer min hud när inget annat ljus finns
Men grenen dom jag håller fast i rycks undan,
och jag känner vindens allt hårdare grepp
Jag inser att jag är förlorad och följer i dens fotspår
Nu förstår jag Demeters dödliga sorg om hösten när man tar avsked.