Tisdag

Yes, som ni kanske har förstått av mitt tidigare inlägg så har han åkt nu. Det blev lite jobbigt att säga hejdå på telen idag innan han steg ombord på det där förbaskade flygplanet, svårt liksom. Ingen ville ju egentligen lägga på alls och nu kommer jag inte få höra hans röst på tre veckor... Hur ska jag klara det? Eller, nu blir det sådär "ånej, nu åker min älskling iväg på semester - jag dör"-töntigt igen. Det är ju faktiskt inte världens undergång, han kommer ju tillbaka, solbränd och fin. Men vad sjutton, ett litet (eller väldigt stort!) moln kommer skymma min sol ett tag framöver. Strax ska jag tycka synd om mig själv medan jag pluggar genom att plåga mig själv med supersorgliga Peter Jöback- låtar...

Gårdagen blev en blandad kompott. Jag fick mysa med min sötnos i soffan även under datakunskapen, busig som jag är, men det vet ni redan. Vår supersnälla lärare Jenny lät oss öva på våra låtar på GEMU:n så även den blev rolig. När det väl var dags för naturkunskap så höll jag, dum som jag är, som vanligt på att somna mellan anteckningarna under Annelies genomgång om blodet. Sen sprang hon iväg och hämtade en mysko plastpåse med något rött i. Det visade sig vara ett lamm, eller delarna av ett lamm, nämligen hjärtat, lungorna, strupen och levern. Levern var för övrigt väldigt lik chokladpudding vilket påminde mig om skålen med chokladpudding och grädde jag ätit kvällen innna hemma hos J. Detta faktum fick det bokstavligen talat att vända sig i magen på mig. Och doften! Jag säger bara det, lukta aldrig på likdelar. Det är en så vidrig söt doft att man inte står ut! Och jag brukar faktiskt inte vara så himla kräsen annars... Fast Elsa var nog snäppet värre, hon satt tre meter därifrån med rynkad näsa under hela lektionen, haha. När vi (Annelie) började gräva runt bland alla mysiga delar så hittade vi både ett och annat, bland annat lite osmält gräs som fortfarande fanns kvar i matstrupen. Vi (Annelie) prövade också att trä ett rör ner i strupen och blåsa i luft vilket fick lungorna att höja och sänka sig. I instruktionerna stod det att man skulle tänka på att ta bort munnen efter att man hade blåst eftersom det kunde komma utandningsluft. PUKE! Nej usch, inte trevlig lektion...
Efter naturen satte jag mig i cafeterian för att vänta på sötnosen och hans madre som hade utvecklingssamtal. Jag var helt ensam i hela skolan förutom en liten vaktmästare som sprang runt och slog i dörrar. Tänk att det kan vara så tyst, fyfan vad högt fläkten låter tänkte jag och det är ju lite fantastiskt att något som låter så högt inte hörs alls annars. Eller kanske inte med alla tusen elever som verkar gå på vårt gymnasium just nu....
Han kom i alla fall upp efter ett tag och skulle iväg på en gång men vi fick en stund i alla fall. Det kändes som att jag aldrig ville släppa.... Men det var så konstigt, när jag hade tänkt på det innan så hade jag blivit nere och lite ledsen och tänkte att så skulle jag även känna när det väl var dags. Och det kändes väldigt ledsamt men konstigt nog kunde jag nästan inte sluta le. Han måste trott att jag var glad att han skulle åka, stackarn. Det var vårat "kroppsliga" farväl, igårkväll och idag hade vi som sagt vårat "orala" farväl i telefonen. Nu blir det sms som gäller i tre veckor men det lär ju inte heller bli så ofta eftersom det är så jäkla dyrt. Men han har i alla fall lovat att messa när han har kommit fram så jag vet att han lever vilket kommer bli vid halv ett, ett inatt.
I miss my sugarmonkey redan nu....

Nu är det Peter Jöback och jobbiga beskrivningar som gäller...
Hur luktar en promenad med den personen man är kär i?

2008-04-22 | 15:55:20 | | 0 Kommentarer


Kommentarer från er söta läsare.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback