Nu har jag kommit hem från lilla sjukhuset i Nynäshamn där jag har tagit en sån där cancerspruta. Och jag säger bara en sak.. Tänk dig stelkrampssprutan i 4:an gånger 10, då har du spränget i armen man fick efteråt. Jisses! Kändes som om armen hade domnat bort, men det var inte så jättefarligt för det gick snabbt över. Jag lyckades hålla masken framför syrrorna och sjuksystern som gav mig sprutan. Alltid något!

Idag har jag hjälpt pappa att renovera i lägenheten. Jag fick slita loss gammal tapet från väggarna, måla och lite sånt. Det var ganska kul, inte tråkigt i alla fall. Det enda tråkiga var att solen sken utanför och jag tänkte på hur skönt det hade varit att få ligga och sola nere vid Hamnvik. Fast nu har solen gått i moln och imorgon ska det vara skitväder så det blir väl mer hamra, såga och måla imorgon. Det roligaste är dock inte att fixa till och göra fint. Det är såklart jätteroligt, det är ju det som är meningen med allt. Men det roligaste är nästan att bara få förstöra, typ riva bort tapeter och slita loss lister som man inte ska ha längre. Det får man ju aldrig göra annars så det är roligaste. Att få förstöra för en gångs skull. Kalla mig knäpp men någon dag skulle jag vilja slunga in ett glas med all min kraft in i väggen eller har värsta kuddkriget och strunta i om kuddarna går sönder! Någon dag..

Nu står jag och håller på att fixa lunch till mig och syrrorna. Amandas specialitet: Kokt korv med pastaskruvar! Mumus! Pappa, famor och farfar är kvar i lägenheten och trixar och fixar. Klockan 6 ska jag ta tåget till Rudan och en väntande, hård fysträning. Jag vet att jag inte pallar nu men jag får rycka upp mig till senare annars kommer det bara att bli ännu jobbigare.. Det som är jobbigt väl där på fysen är inte det jobbiga man gör, när man gör det. Jag spelar ju handboll så vi tränar mycket explosivitet, mycket intervaller och från 0-100 på kort tid. Springa 60 meter allt vad man orkar och sånt. Det är inte så jobbigt att springa det där loppet, speciellt inte om man tävlar mot någon, det är blir nästan lättare då! Men det är efteråt, när man ska jogga tillbaka, usch fy och blä! Det är det som är jobbigast! Och sen när man är helt slut och inser att man måste springa till tåget för att hinna och slippa få sitta och vänta på nästa som går efter 1 timme. Då är man jävligt trött! Men nu kokar korven, så jag ska sticka..
CIAO!