Förra veckan var jag och min skolkamrat E riktigt duktiga och började spåna på vår musik- och rörelsekomposition som vi har i läxa till nästa vecka. På lektionerna har vi fått lyssna på musik och försöka gestalta det vi hör med kroppen, antingen känslan vi får eller något mer konkret, rytmiskt till exempel. Att man visar rytmen med armarna kanske. Kan man göra om man känner för´t. Det som blir problemet är dock att jag låser mig litegrann, för att inte säga sjukt mycket. Jag har svårt för att bara göra och känner mig ofta ganska fånig. Och då känner jag mig fånig för att jag känner mig fånig och inte kan leka. Kaka på kaka. Den dagen gick helt åt skogen efter våran session och jag kände mig värdelös. Det följde mig litegrann resten av veckan också, tills jag fick åka på kalashelg nummer ett. Då lugnade det ner sig.

 

Jag har alltså varit i småland för andra gången i mitt liv (inom loppet av ett halvår!), närmare bestämt Gnosjö. Ett liitet ställe där vi skulle fira en tjugofemåring med överraskning, buller och brak. Suprisen gick hem, födelsedagsbarnet grät och vi dansade till ganska sent. Lyckad kväll! Dagen efter fick jag skjuts till Värnamo för att tåga upp till Stockholm. Kalasmiddag för kära Josefine som fyllde tjugoett den söndagen. Och så fort jag kom in genom dörren så skrek hela jag, fy bubblan vad jag har saknat er och hemma! Så förbaskat trevligt att jag åker hem även denna helg, för att fira Jossan ännu mer. Och krama min mamma. Och träffa tjocka släkten. Som balsam för själen alltså.

 

Tillbaka till vår komposition. Idag hade vi session nummer två och jag måste tyvärr erkänna att jag bävade lite inför den. Det blir så tråkigt om det blir som förra veckan tänkte jag. Tänk vad en brun papperspåse kan göra! Vi diskuterade nämligen hur man skulle kunna komma runt min oförmåga att lattja runt och pratade om att teatra och spela någon annan. Eller gömma sig. I en papperspåse. Så så blev det idag och jag var riktigt lattjo. Nu i efterhand så tror jag att det mer berodde på dagsformen. Och det känns skönt. Nu ser jag snarare fram emot nästa och sista träffen innan redovisning.

 

Det var allt från denna flummiga tisdag, tack och bock!