Imorgon ska jag vara arg och sjunga The pretender av Foo Fighters på gemensam. Blev så sjukt pepp på att bara få skrika ur mig livet förra torsdagen då det var mycket sånt från de andra på lektionen. Och inte vara så typiskt "tjejig" alltså återhållssam. Provade att släppa lös idag på sånglektionen och det kändes gött, mindre gött i halsen dock. Men så får det vara. Det kostar att vara arg.

 

Vi har läst otroligt mycket om sociala relationer under de här första veckorna i pedagogiken, hur vi spelar våra roller och kämpar för våran rätt till att få tillhöra en grupp. Orkar inte minnas om jag har skrivit om det förut men ett sätt som vi använder oss av för att stärka oss själva och våra personligheters kvaliteer är att jämföra oss med andra, rättare sagt trycka ner andra eller andra grupper. Jag har lättare att se mig som en fri svensk om jag har att jämföra mig med en förtryckt invandrare. Eller som när vi hade helgrupp på ett seminarie förra veckan då jag tog på mig det mest estetiska jag äger i klädväg typ, omedvetet på morgonen men när jag tänkte efter under dagen så kom jag på att det hade varit mina riktlinjer. Att klä mig så färgglatt och "otrendigt" som möjligt för att befästa min status som esteten i gruppen eftersom jag tycker att vi är roligare än de andra. Sjukt ju. Jag är bätte än "den andra". I en text läste jag igår att kvinnan i alla tider har setts som "den andra" då det alltid har varit mannen som har varit normen som man följer. Det är ju så man blir mörkrädd...