Idag ska vi bjuda mormor, morfar och moster Simona på fika så jag och mor min har slängt ihop två morotskakor. Lina står och jobbar med cupcakes. Sen tar vi vårt mumsiga fikabröd och trallar ner för mys och skratt. När vi bakade så valde jag att ha konserter med Moving Forward i bakgrunden, bland annat från våra kördagar. Hjälp och jag dör vad jag kommer att sakna att få sjunga i en så bra gospelkör. Det gör lite ont i mig att jag inte får komma tillbaka till Mellansel för ett nytt, härligt gospelår. Galet. Tänk vad mycket jag inte visste att jag skulle få när jag åkte upp det. Vad ont i magen jag hade, jul fler mil vi åkte ju mer ont fick jag. Grät och vinkade hejdå till mamma och pappa när dom for tillbaka ner mot Stockholm. Redan samma kväll satt jag och drack te med fyra helt främmande människor, lagom stelt sådär. Men trevligt. Och trevligare blev det. Och massa fint folk fick jag träffa och lära känna, människor som jag saknar nedrans mycket idag. Både från år ett och två, båda bra på olika sätt. Och att gospeln, som i mitt fall kanske inte är helt klockren egentligen, har kunnat ge alla känslor mellan himmel och jord. Under en och samma konsert. Det finns kvällar då vi har varit helt utmattade efteråt, både för att det var så asigt, jävla, pissroligt eller kanske för att vi alla grät så mycket att vi var tvugna att ta paus och lugna ner oss. Så mycket fint vi delat tillsammans. Jag är så glad att jag åkte iväg för de blev de två bästa åren i mitt liv.

Förra året när vi var i Chicago så ville Simon, husälskaren, promt upp i Willis Tower, Chicagos (och när den byggdes världens) högsta skrapa. Han tog med sig ett gäng från vår klass och tog hissen upp för att titta på utsikten. Då upptäckte dom ett alldeles särskilt sätt att uppleva höjden på vilket gjorde oss andra väldigt avundsjuka och sugna på att åka upp. Dock hann jag inte med det förra året men det stod allra högst upp på önskelistan denna gång. Jag, Emma, Siri, Linnea, Oskar och Simon tog den en minuts långa hissturen upp och tyckte att det knarrade och svajade under fötterna på oss. Oskar som är höjdrädd tog det extra lång tid för. Men till slut tog vi alla mod till oss och tog ett steg ut. På glasbalkongen!














103:e våningen. Lite över 410 meter över marken. Tummen upp, alla överlevde!

En glims av hur det kommer att se ut hemma hos familjen Engström - Öbrink en lördagskväll.

Denna helg har jag fått den stora äran att få finbesök från Norrland, närmare bestämt av Tobbe och Siri. De glada prickarna landade i Nynäs i torsdagskväll och natten spenderades hemma hos min karl som hade tomt hus. Förutom att det är så himla roligt att hänga med dom så var den stora anledningen till deras besök att vi skulle på Toto tillsammans på fredagen. Jag jobbade och trodde att klockan aldrig skulle bli fyra medan de andra två myste runt i huvudstaden. När jag väl fick komma in så mötte jag Teggan påcentralen som även hon ville gå på världens bästa konsert. Vi skyndade ut på Djurgården med spårvagnen, busade och gled in i den långa kön hos Siri och Tobbe som redan stått där en timme och sen såg vi till att få bra platser långt framme vid scenen. Först var det såklart förband och klockan halv tio, efter vad som kändes som en evighet, så föll äntligen ridån och där stod dom. Vi hade slagit av om vilken låt dom skulle börja med och jag vann, Child's anthem. Sen följde ca två timmar av grym musik framfört av ett grymt band. Jag är såååååå glad att jag for. Efter konserten så satte vi oss på närmsta parkbänk för att vila de onda fötterna som fått stå upp alldeles för länge innan vi tog spårvagnen och sen pendeln hem till min far.

Efter att ha sovit som stockar i tio timmar vaknade vi, sega som kola, vid halv tolv. Pappa och Karin bjöd på födelsedagsbrunch för mig så vi Totoentusiaster fick oss ett glas champagne att starta dagen med. Det gick rakt upp i huvudet kan jag säga. Vi åt och drack gott, hängde lite med min kära papi och tog sen tåget ner till Nynäs för planka, glass i hamnen, en liten promenad ut på Ringvägen och filmmys. Star wars såklart!

Idag var det tyvärr dags för farväl av de trevliga tu men jag får ju nära och bra i höst. Umeå - Mellansel är ingen vidare sträcka. Jag och min karl har förresten fått tag i en lägenhet i Ume, en tvåa på 64 kvadrat med en balkong. Så trevligt!