No matter what the problem may be, I'm gonna lift him for the whole world to see
Det blev inget tåg så jag fick komma fram en halvtimme tidigare i fredags. Jag fick känna mig lite som hemma när jag kom fram till stationen och det stod att tåget var inställt och ersatt av buss. Fast jag och min karl hade en mysig kväll ändå, i nytt sällskap av en liten kisse som John var kattvakt åt. Världens sötaste och busigaste. Efter Molle såklart.
Det har varit en fantastisk helg. Det går liksom inte riktigt att beskriva. Vi på gospellinjen, även kallade Moving Forward, har varit och besökt Vännäs (ca fyrtio minuter utanför Umeå) och haft en kördag där tillsammans med folk från bygden runtomkring. På en kördag går det till så att Karin lär ut fyra låtar under dagen som brukar pågå mellan klockan tio och fem, med matpauser, till oss i kören och sen på kvällen så river man av en konsert där vi framför dom låtarna + att vi i gospel får köra fem-sex låtar. En låt som alltid finns med på kördagarna är Lift him up. Jag vet inte vad det är med den men den ger en sån härlig känsla i magen att man nästan vill gråta. Så stark och så himla bra text. Alla vekar ha en liten gej för den så stämningen sprids i hela kören och hela kyrkan vilket blir sjukt mäktigt. Kyrkan var i alla fall fullsatt på kvällen när det var dags för vår konsert och fina Teggan hade kommit dit. Vilket var jättebra för då kunde man ta sig en titt på henne då och då för att hämta lite extra glädje när vi körde våra egna låtar. Och Simon Persson, vår trogne följare. Hur skulle en konsert utan hans extrema diggande bli? Det var en särskild känsla i luften igår, jag gillar det starkt.
Efter vår konsert som var slut vid halv nio slängde vi in oss i bilarna och körde tio mil genom urskogarna i Lappland till Lycksele för att se Ole Börud som spelade på en innebandyturnering. Ännu mer dans, tjo och tjim. Jag hamnade i den klart bästa bilen på både dit- och hemvägen, även fast jag blev förpassad till sätet i bagaget och sov mesta delen av hemvägen. Segervarvet i rondellen i Vännäs halv två på natta med en Siri tjutandes av skratt gav det bästa avslutet på dagen.
Jag vet inte om det var att vi sov lite lite allihopa eller om vi var trötta efter kördagen. Eller att vissa av oss var lite krassliga. Men dagens gudstjänst förvandlades från en gospelfest till en gråtfest. Jag vet inte om någon utav oss vet vad som kom över oss men vi tjöt alla som grisar efter ett tag. Men det är också fint och det är helt otroligt hur mycket jag tycker om alla.
Efter den mest intryckstagande helgen i världshistorien är det nu dags att dö i soffan tillsammans med de andra framför Solsidan. Jag älskar gospel och jag älskar Mellansel.
Idag upptäckte jag att man inte kan cykla som uppvärmning om man ska göra benböj och andra övningar med vikter. När jag gjorde utfall kändes det som om muskeln skulle släppa bak i låret på mig. Inte skönt. Resultat: tjugo minuter på löpbandet istället för att mjuka upp mina stela muskler. Och så lite rumpövningar på det så var det klart och betalt.
Imorgon inviger jag Bottniabanan när jag far till Ume och kommer fram hela trettiofem minuter snabbare än med buss. Så trevligt! Mer tid med min karl. HANDBOLLSSEMI klockan 18 för den som har glömt eller missat. Frankrike blir nog tufft men vi håller tummarna.
Efter att vi plågat oss i gymmet och slängt i oss lite kvällsfika så blev det film i Kristians rum, I rymden finns inga känslor. Vääääääääärldens gulligaste film! Bill spelar så otroligt bra tycker jag, en riktig feelgood. Och visst kände vi oss bra efteråt, jag och Fia. Nästan så att jag ville se den igen på en gång. Lite kär blev jag också så jag började längta efter min fining till energiingenjör ännu mer än vad jag gjort innan. Imorgon blir det till att pussas riktigt ordentligt.
Nu har vintern gått så långt att solen faktiskt når ner till vissa delar av skolområdet och det är underbart. Nu är det dock för tidigt så jag får titta ut genom mitt fönster och njuta av hur fantastiskt vacker världen blir när den lyser på bergen bakom kalkonrundan. Mellansel kan vara fint det. Något annat som också är fint är att jag hör att David och Malin stökar runt nere i köket för att fixa frukost. Jag ska alldeles strax sätta på mig en myströja och göra dom sällskap. Ska ropa hit Emma via ett sms också.
Igårkväll slocknade jag som en stock så fort jag lade huvudet på kudden och har vaknat hyffsat utvilad efter nio timmars sömn. Man känner sig lagom mosig efter den här veckan men oj så roligt det har varit. Föreställningarna igår var nästan roligast, dom barnen var så otroligt med hela tiden och applåderade mellan låtarna. Vi kände oss väldigt uppskattade.
Idag är det planerat med en tripp till Gottne i det fina vädret och jag ska städa ur mitt rum och tvätta, antingen idag eller imorgon. Det har liksom inte blivit av sen jag kom hit men jag har som tur är inte sprungit ut och in ur mitt rum så mycket så dammråttorna har inte tagit över, än. Ikväll är det det mellanselska nyåret som ska firas ute i stugan, skumpan ligger på kylning i Fias lägenhet och jag ska förfesta med handbollen som börjar klockan sex. Jag har en bra dag att vänta i Mellansel.
Lite kvällsmys i min ensamhet nu när man fina man har farit tillbaka till Ume. Men kudden luktar gott så jag har något att kramas med innan jag ska sova.
Idag var första dagen med konserter på lågstadieskolor, vi for till Sund och hade två föreställningar. Väldigt tacksamma barn att spela för, dom hängde med på allt. Skrattade, viftade, dansade, you name it! Det är väldigt roligt men man blir helt otroligt seg av att vara så glättig hela dagarna. Så fort vi satte oss i bilen på väg hem så segnade alla till, för mig blev det en tuppis när vi väl kom hem. Och oj så skönt det var! Min trötthet berodde nog också på att jag och John gick upp i ottan för att han skulle med Bottniabanan vid kvart i sju. Fem över sex satt vi i bilen mot Övik.
Förutom att ha sovit har jag övat en timme piano, kört spinning på gymmet med Fia och Kristian och tjoat handboll med mina trogna kumpaner Siri och Emma. Det är vi som är den trio som suttit bänkade i femmans soffa inför varje match, det gillar vi starkt!
Nu ska jag vänta en liten stund till min karl ringer, sen är det kudden som gäller. Uppstigning kvart i sju imorgonbitti, första konserten klockan nio.
Barnprojekt, barnprojekt, barnprojekt. Det handlar mycket om det nu, eller faktiskt bara om det. Lite tråkigt kanske för den som råkar läsa och inte vet vad detta fantastiska projekt innebär. Det är grymt kul, även grymt uttröttande. Igårkväll tog vi en välförtjänt paus framför TV:n och tjoade handboll för fulla muggar. Vi siktar på samma sköna kväll ikväll plus en extra mysgubbe i soffan, MIN mysgubbe. Sånt gillar vi!
Nu är det en liten paus till lunchen, sen köttar vi igenom hela skiten för den andra gruppen. Disney är våra nya namn om man säger så...
Jag är alldeles skakig i benen. Tack vare Fia, eller jag skyller i alla fall på henne, det känns liksom lite bättre då. Hon brukar alltid avsluta varje gympass med trettio upphopp, fyrtio om hon är på topp i slutet och vill ta i tills hon spyr. Idag tänkte jag att nu jävlar, jag gör en Fia. Resultat - jag kan knappt gå nerför trappan från mitt rum till nedervåningen. Och det har bara gått ca 1 och en halv timme sen vi lade av för idag. Jag bävar inför morgondagen.
Det har varit mycket barnprojekt i helgen, igår rekvisita, idag manusläsning, koreografirep och rep tillsammans med kompet då vi fick sjunga allting. Imorgon ska det köras hårt redan från början med kläder och fixa det sista till rekvisitan. Tur att det är gul vecka, alltså lektionsfritt, annars hade vi aldrig klarat oss igenom allt. På kvällarna, gårdagskvällen bjöd till exempel på bastu och snödopp i de tjugofem kalla graderna ute, en film i åttan och övernattning i femmans vardagsrum. Jag och Kristian på madrasser på golvet, Fia och Emma i soffan. Imorse passade vi på att filma när vi övade Rapphönan, kanske att vi slänger ut den på youtube om ni har tur. För övrigt så finns Soul Direction där nuförtiden, ett klipp där vi sjunger Souled out på en körövning i Chicago förra året. Värsta kändisarna snart jue!
Förutom att larva runt med barnprojektet och spela en överenergisk scoutledare med pipig överklassdialekt så håller jag på att ta tag i mitt vuxna liv genom att söka musikhögskolor. Pite, Örebro, Ingesund och Göteborg är avklarade, bara Ackis i Stockholm kvar. Det låter läskigt allt det där med alla prov man måste göra. Gymnasiebetygen har ingen som helst betydelse när det gäller musik, det enda som spelar roll är hur bra du gör ifrån dig där på proven. Sjunga, kompa mig själv på piano, sjunga en låt direkt från ett papper utan att ha övat en sekund först, lära ut något valfritt under tio minuter till en grupp andra sökande, teori- och gehörsprov... men jag börjar också känna mig smått peppad. Musiklärare, hålla på med det jag har kommit att tycka är allra roligast, fortsätta utvecklas själv. Det är lockande och jag längtar faktiskt lite till mina fem år på högskola. Först ska jag bara komma in, men det är ju "the easy part"...
Det är mycket att stå i nuförtiden, jojo. Men som alltid så är det ju bara roliga saker vi gör på den här skolan och det är tur det, annars skulle vi nog alla ha gått in i väggen vid det här laget. Barnprojektet flyter på framåt, igår repades det låtar och stämmor och helgen kommer bjuda på manusrepande. På tisdag spelar vi upp för varandra, på onsdag för de första småklassarna i vår egen gympasal och på torsdag sticker vi iväg på en miniturné på lågstadierna runtomkring Övik. Att spela är allra roligast och att få de små liven att skratta. Sötnosar! För det mesta åtminstone...
Idag är det fredag och jag, Malin och Häggis är igång och leker med baslinjen igen. Efter vårt succéjulspel på skolavslutningen så känner vi oss peppade inför en till termin. Öppet hus och vårshow nästa, det kommer bli fett! För övrigt så har vi fått fyra nya gospellåtar som vi ska ha på våra kördagar nu i januari och februari. Grymt roliga låtar så man känner sig riktigt pepp på gospel också. Dock ska det bli skönt med helg. Jag tror att det var därför det var så lätt att komma upp imorse, för att man vet att det är sovmorgon imorgon. Inget slappande för det men det kan alltid vara skönt med en extra timme och eventuell videofrukost.
Nu har jag, såhär på kvällskvisten, struntat i skräckfilm och gått åt rakt motsatt håll genom att titta på barnprojektet vi på musiklinjen gjorde förra året. Så grymt roligt att se på den gruppen som jag ingick i, man har ju bara sett den från scenen så att säga. Martin, som spelade en nervös grabb vid namn Valle, är såååå bra! Jag blir alldeles glad bara av att titta på'n.
Äntligen har vi fått repa gospel, denna gång med Oskar jazztrummisen bakom pukorna. Det blev mest med bara trummor och piano till låtarna men så grymt bra ändå. Och rackarns kul! Det har man glömt bort litegrann, att gospel kan vara så roligt. Bästa Oskar som ställer upp och vill spela. Dock har jag haft lite ont i mina öron som numera inte är så vana vid det höga ljudet. Jag får komma ihåg proppar till nästa gång...
Denna dag har i princip bara bestått av manusskrivande, gospelrep och lite fri aktivitet i gymmet nu på kvällskvisten. Det var rackarns svårt att komma upp imorse, jag stängde av larmet och sov i fyrtio minuter extra, så ikväll får det bli tidgare än igår. Det är härligt att vara tillbaka och fylla vardagen med massa rutiner men jag längtar trots det redan litegrann till helgen. SOVMORNAR! Dessutom ryktas det om att det ska bli mattåkning ute i backarna och pyjamasparty här i femman på lördagkväll. Kan bara bli trevligt.
För er som har missat det, och det är väldigt lätt eftersom min blogg har legat i dvala den senaste tiden, så är jag tillbaka i Mellansel. Gjorde sällskap av min mysiga karl och Linnea på bussen upp och trots tjugo minuters försening så behövde inte Simon vänta länge och John hann med sin buss som skulle ta honom hema vägen hem. Nu har äntligen värmen börjat komma igång i mitt rum också, slutet gott allting gott.
Vi rivstartar terminen med det årliga barnprojektet. Nya grupper, lite andra låtar än förra året och manusskrivandet är redan igång. Jag tog mig i kragen och gick upp tidigt imorse vilket fick det att kännas som att jag inte hade sovit alls. Dum som jag är så har jag tittat på en skräckfilm nu på kvällskvisten så inte lär det bli lätt att somna tidigare heller. Jag har bara lyckats se halva men det räcker liksom för min mage. Nu sitter jag med ryggen mot fönstret och hoppas att det inte ska hänga någon där utanför när jag vänder mig om. Stackars Fia som ska gå hem till sin lägenhet nedanför backen i mörkret. Här släcks ju nämligen gatlyktorna vid elva. Tobbe sitter nere och kollar på TV och han lovade att göra det tills jag har somnat. Annars fick jag komma ner om jag var rädd. Han är allt bra snäll han.
Jag får inte glömma bort att berätta vem det är som ligger bakom nya designen på min kära blogg. My dearest friend Sandra puman Solander. Gratzie du fagra dam!
No matter what the problem may be, I'm gonna lift him for the whole world to see