Efter en bussresa på ca sju timmar och en timmes tågresa så är jag finally hemma i lilla Nynäs igen, det känns bra. Ännu bättre att min papi stod och väntade i solen utanför centralen och bjöd på latte och en halv chokladkaka innan jag tog tåget. Här hemma har det bjudits på tacos, godis och soffhäng framför Idol. En riktig nynäsfredagskväll med andra ord, sånt gör jag inte ofta i Mellisskogen. Dock hade jag, Malin och David en mysig sista kväll tillsammans i deras dubbelsäng. Två skålar chips, dipp, godis och en film. Kan det bli bättre?
Hej och hå, så var det måndag igen! Dock en extra rolig en för jag får lägga upp den precis hur jag vill. På grund av söndagskvällsmys i femmans soffa så ville det sig inte med att gå upp klockan sex idag, det blev halv åtta istället. Så nu är frukosten avklarad och jag ska börja öva gehör.
Denna helg kom min karl och hälsade på, mysigt som alltid. I fredags snodde jag och Malin ihop chokladbollar som vi tillsammans med David, John, Häggis och Oscar smaskade på framför TV:n. Jag och John hade bastat innan så ni kan ju tänka er att jag slockande ganska snabbt på min mans axel. Både lördagen och söndagen sov vi länge, i lördags tränade vi men annars har vi bara varit. Suttit förslappade framför TV:n, lagat mat, fikat lite. Det är skönt med såna helger också. Nästa gång vi träffas är det hemma i Nynäs, tjoho!
Jag börjar längta lite efter att åka hem, jag far på fredag morgon så jag kommer hem lagom till fredagsmyset hos mor.
Igår blev jag en grabb och lämnade Mellis för en kväll med fotboll på O'Learys inne i stan. Mycket trevlig tillställning med mycket trevligt sällskap. Jag tog chansen att hojta shotgun och åka tillsammans med Simon och Kristian, Jesper och Jonas var redan på plats. Herrarna bestämde åt mig vilket lag det skulle hållas på, Milan alla gånger! Real Madrid var inget att ha. Ni kan ju förstå besvikelsen kring vårt bord när slutsignalen ljöd och det blev en förlust med två mot noll. Simon och Jesper som är de mest inbitna Milanerna tog det hårt medan en annan nästan var lika glad när vi åkte som när jag kom. Hemvägen blev dock ingen glad av, än mindre jag själv som fick äran att köra Jonas och Jesper hem. Två grader, snöblandat regn, kolsvart och dimma över vägen i sänkorna var inget roligt körväder. Men vi kom hem, safe and sound.
I måndags var vi ett gäng som spelade lite innebandy på kvällen, Sundsvall mot Nynäshamn. Vilken match! Vilka skador! Jag drog på mig ett skott från Jonas på underarmen som nu har förvandlats till en fin liten röd innebandyboll (mäkta stolt), Eskil fick sin klubba avslagen på mitten, Kristian fick även han ett märke på underarmen eftersom det var han som klubban slogs av på och Jonas fick så kallade blueballs efter en krock med Jespers axel. Det ska vara tufft när man spelar innebandy! Och det fick mig att längta så sjukt mycket efter handbollen. På lovet ska det tränas med de fina i Haninge!
Nu är jag tillbaka i mitt rum i lilla Mellansel efter en härlig helg hos min karl i Ume. Jag tog bussen direkt efter skolan med sällskap av Häggis och David in till stan, jag och damen hann med en snabb fika på UH innan min buss gick norrut. Alltid denna speciella känsla i kroppen när jag sätter mig på bussen. Man känner sig så stor på något vis, när blev jag vuxen? Jag bor i en (nästan) helt ny stad och går en helt ny skola med helt nya människor, tar bussen till ännu en stad jag inte känner för att få träffa min karl. Dock längtar jag till när jag inte behöver åka buss för att få träffa honom utan bara springer hem efter skolan eller jobbet till vårt egna krypin där han kommer att finnas.
Det var i alla fall en trött tant som John fick ha sovandes på sin axel framför TV:n på kvällen. Jag försökte verkligen men det tar på krafterna att gå upp i ottan varje morgon. Lördagen spenderade vi nere på stan där jag, till min stora glädje, lyckades norpa åt mig den sista svarta hatten inne på Monki och tack vare fina Häggis så fick jag den för endast åttio kronor istället för hundraåttio. Turen var minsann på min sida denna gång! Det blev även en fika på berömda Café Station där vi prövade den omtalade morotskakan som var precis lika god som alla hade sagt. På kvällen piffade vi upp oss och sen var det äntligen dags för Peter Jöback och jag blev som vanligt inte besviken. Han spelade låtar från sina tre favoritalbum med några andra låtar som små instick här och var. Det var uppbyggt som en slags tidsresa som startade med hans bidrag i Melodifestivalen 1990 och som avslutades med Hollow och en låt som han sjunger tillsammans med ett norskt band som extranummer. Och hans röst, så bra som han sjöng har jag inte hört han sjunga live dom gånger jag har sett honom. Och kompet, gryyyyyymt! En toppenkonsert med andra ord. Peter Jöback följdes av Johns insparkssittning där han hade blivit utsedd till årets nolla med diplom, pokal och hela köret. Det blev utgång där vi dansade till det stängde sen gick vi hem och somnade som stockar.
Idag har vi inte gjort många knop, dock inte på grund av lördagskvällens alkoholintag. Och nu är jag som sagt tillbaka i kallhålet. Jag har värmt mig med en kanna te och en filt och nu är det dags att öva lite piano för att få igång fingrarna efter helgen. Imorgon ska jag, och alla andra pianister, ha sitt första uppspel. Heja oss!
Det är aldrig kul när folk blir sjuka. Men vad glad man blir när teoriläraren är sjuk så gehörsprovet blir inställt! Tack Gud! Dock ska jag fortsätta öva, litegrann varje dag, så jag har kläm på det där nästa vecka när provet antagligen blir av. Fröken Heléns sjukdom gör även att vi blir helt lediga idag, inte fy skam. Jag ska öva en massa sång och piano, gemensam sång imorgon och första pianouppspelet på måndag, och avnjuta en välförkänad tupplur någon gång i eftermiddag. Och träna ska jag göra också. Vilken dag!
Idag har vi haft krattdag här på skolan och det känns i min arma kropp. Det gör ont på såna där konstiga ställen man inte trodde att man kunde ha ont på, typ precis under armvecket på underarmen. Jag menar, whoot?! Som toppen på moset har vi gehörsprov imorgon (fotnot: jag är hopplös!) och så har min vänstra axel fått för sig att den ska jäklas med mig, håller på och gör ont och grejer. Inge kuuuuul...
Något som är kul är att jag på fredag sticker till min karl, det ser jag fram emot. Senast jag var där, har bara varit där en gång - en dag, var det kanske inte världens bästa stämning. Men nu så, tjoflöjt!
Kära vänner, någonting på skolan som har med våra rums internetuppkoppling har gått sönder så vi stackars elever har fått klara oss utan sen i fredags. Därav frånvaron av inlägg från min sida.
Den här helgen har varit extra fin eftersom vi hade vår premiärkonsert i Gottne i fredags och då det då passade på att dyka upp en massa gamlingar från förra året. Vilken fröjd! Konserten gick för övrigt sjukt bra och det var så galet roligt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Sen att första raden bestod av Chrisp, Annika, Teggan, Johan, Simon, min karl, Sannah och Anton gjorde inte saken sämre. Vad otroligt bra det skulle vara om dom kom och peppade längst fram på varje konsert. Fast Simon vet jag kommer stå där, varje gång. Det är bra. Efter konserten packade vi ihop och samlades hemma i Malins rum för att prata. Igår var det höstfest i stugan med en massa dans och annat roligt och idag var det dags att säga farväl till de fina. Jag luktar fortfarande Christopher från vår hejdåkram och det är inte fy skam. Nu har jag dock slappat nog och måste ta tag i övningen, piano och ensembleledning. Sen är det än en gång tillåtet att slappa till en film och somna sött.
Jag blir så rackarns avis när jag är inne hos Underbara Clara och läser om hur hon tänder en brasa och ligger i kökssoffan med te tidigt på morgonen innan det ljusnar ute. Då minns jag hur man brukade ligga på mattan i vardagsrummet hemma hos farmor och farfar i Sorunda när farfar tänt brasan. Oftast när man hade varit ute och lekt i snön i flera timmar. Eller när Karin tänder brasor hemma i Solna när det drar kallt från fönstrerna. Jag gör så gott jag kan om mornarna genom att tända alla ljus jag har i mitt lilla rum. Det blir nästan som att tända en brasa, det blir lika varmt och skönt. Bara sprakandet som fattas.
Gårdagens tröttdag fick ett helt fantastiskt slut. Jag hade bestämt mig att jag skulle göra ett sista försök till att öva efter kvällsfikat vid halv nio och det slutade med att jag nästan fick tvinga mig att gå från Karins rum vid tio över tio. Det gick så nedrans bra att jag knappt ville gå därifrån. Skönt att jag äntligen fick ett litet tecken på att jag har blivit bättre eftersom det har varit väldigt mycket som har varit mindre bra eller som inte har gått som jag har velat på sista tiden. Tack för det!
Och jag förstår fortfarande på teorin, trots att vi avancerar. Vad jag är bra ibland alltså!
Det är en trött Amanda som hasar runt i sina baggyjeans på skolan idag. Hitills har det inte varit många knop på mig men det beror på att det bara blev fyra timmars sömn inatt. Jag har ändå tagit mig i kragen och gjort bort mina vanliga morgonbestyr, sjungit upp efter fikat och haft sånglektion. Nu ska det övas piano innan lunchen. G-dur, här kommer jag!
För övrigt så är det en talgoxe som flyger runt inne på musiklärarnas expedition. Jonas och prästen har fått i uppgift att jaga ut den, själv står hon och kopierar.
Nu tar jag dagens första andningspaus, tack så mycket! Jag har varit igång sen klockan nollsextjugo imorse med endast en halvtimmes lunchrast som paus. Det börjar kännas i ögonen, men bara lite än så länge. det finns fortfarande krut kvar! Man blir lätt såhär efter en heldag i gospelrepan. Vi har haft eget rep i cirka två timmar innan lunch och två timmar till efter lunch. Syrefattigt är ordet som beskriver repen bäst tror jag. Men så är det när det bara är FYRA DAGAR KVAR TILL PREMIÄREN! Jag längtar.
Nu ska jag klämma ur min sista ork för dagen, klockan sju är det innebandy och klockan nio är det Glada Hudikteatern på SVT. Kanske att jag spelar lite piano efter soffan, men bara kanske.
Det var inte så jobbigt att komma upp som jag trodde när klockan ringde tjugo över sex och att gå ifatt Fia ute i promenadsspåret för att prata lite gjorde inte heller morgonen sämre. Strax är det det dags att byta tvätt nere i stugan och sen börjar dagen på riktigt med ensembleledning.
Det var riktigt skönt ute imorse, ingen frost utan bara lite småkylig, fuktig höst. Perfekt promenadväder! Jag blev lite varm när jag ångade på med gospel i öronen, på fredag smäller det! Hur grymt är inte det på en skala? Jag ska sjunga och dansa som sjutton den här veckan så jag bara kan njuta och ha roligt på fredag, utan att behöva tänka efter hur jag ska röra mig och sjunga. Det saknar jag, från turneén och fram till slutet när man inte behövde tänka efter för att inte göra fel, när allting bara satt och man kunde ha så grymt kul. Jag, Johanna och Malin provade att lära baslinjen korren till Everywhere that I go för någon fredag sedan och varken jag eller någon utav de andra tjejerna kunde låta bli att le stort. Nästan så att det kom en lite glädjetår i ögonvrån. Den låten är verkligen bara ren glädje för mig. Chrisp som köttar på med sitt solo, kompet som bygger upp för sista refrängen och kören som sjunger för allt vad vi var värda. Jag hoppas verkligen att vi kommer kunna köra några gamla godingar i helgen, det skulle vara helt fantastiskt.
Att två dagar kan gå så snabbt. Nu sitter jag ensam på mitt rum igen, har stoppat lite mat i magen efter att ha lämnat min man och Häggis vid bussen till Umeå. Nu är det dags att öva piano till fingrarna går på strejk eftersom det inte har blivit någon övning än i helgen. Desto mer pussar, kramar och fina ord har det blivit. Och vem tackar nej till såna fina saker? En sak jag har kommit på att jag tycker om extra mycket med min John är att han har så tjockt hår, precis som jag. Det kan jag dra fingrarna igenom hur länge som helst. En annan sak jag tycker om extra mycket just nu, när jag är ensam, är att mitt rum luktar som honom. Eller snarare som hans parfym, men min säng luktar riktig John. Den ska jag lägga mig och snusa i ikväll.
Nu går min mans buss från Övik och om cirka fyrtiofem minuter landar han i min famn. Och inte kommer han undan! Jag har firat detta genom att springa runt som en galning för att få bort övning, jag har städat upp mitt rum en gnutta och det står en ljummen kladdkaka i micron redo för att festas på. Med daim och marschmallow. Gött! Nu är det bara jag som behöver groomas till. När man inte träffar karlen på länge så växer håret på benet fritt, nästan så att byxbenen sitter tajtare än tidigare. Det är inte för inte som jag har fått smeknamnet vinterpälsbehållaren. Nu är det dock dags att göra något åt djungeln, för allas trevnad.
Om exakt en vecka har vi vår första konsert i Gottne, looking forward to it! Fröken Öberg gav oss idag ett namnförslag, Moving Forward. Jag gillar det, dock måste vi komma fram till ett demokratiskt beslut i klassen så förhoppningsvis är det fler som gör det. Efter vår konsert är det höstfest och Mellansel blir invarderat av gamlingar som gick förra året. Sååååå kul! Jag ska krama livet ur alla fina gosplare man saknar extra mycket.
Om två veckor och en dag reser jag uppåt landet till Umeå och min man för att tillsammans gå och titta på fantastiska Peter. Ännu mer att se fram emot. Jag har mycket att vara tacksam över jag.
Välkommen hem!
