Eller kanske inte. Fast det sägs att den ska kika fram imorgon och det räknar jag med.
Det blir inte så mycket blogg även fast jag inte gör någonting på dagarna, datorn lockar helt enkelt inte så mycket. Men nu blir det lite uppdatering.
Det har tagit några dagar att landa efter studenten, att det redan har gått över en vecka är för mig oförståerligt. Ännu en sista sak har avslutats för min del men vilket avslut det blev. Haninge HK, vinnare av Eken Cup 2009. Hurra för oss duktiga handbollstjejer som har kämpat i regnet. För som det har regnat! Som tur var slapp vi dock att spela på planerna efter att dom hade förvandlats till leråkrar, vi fick konstgräset. Min trogna gubbe var och hejade, till och med på födelsedagen i lördags. På kvällen var det kalas hemma på altanen där grillmästaren Felix stod för det perfekta köttet, alla andra för trevligt sällskap. Dock var jag lite trött efter dagens bravader och natten innans arbete med tidningarna så jag gav upp ganska tidigt och traskade hem i regnet. Vid två fick jag sällskap av min fina gubbe, fast vi sov i varsin säng. Stendöda.
Idag har vi laddat upp förrådet med diverse saker som schampo, lotion, solskydd och annat inför Grekland. Vi åker på torsdag, ännu en sak som jag inte har fattat. Men jag längtar! Imorgon ska vi heja på Jossan som startar slutspelet i leran. Gummistövlarna på alltså!
Nu har jag landat, tror jag. Vilken dag, vilket flyt, vilken fest. En dag som jag alltid kommer att minnas både som den gladaste men nog också sorgligaste i mitt liv. Hitills. När jag och John låg i sängen efter att ha kommit hem från telen så slog det mig. Nu har vi tagit studenten. Och jag började nästan lipa. Dagen gick alldeles för fort, var alldeles för bra. Damn att allt roligt alltid går så jädrans fort! Tre år är ingenting med estet, jag skulle behöva tre år till, sen hade jag varit redo att ta studenten. Champagnefrukosten var mys och min mor blev en räddare i nöden eftersom jag glömde det viktigaste, treoröret, hemma. Utan det hade jag avlidit under tiden u grympasalen. Jag blir alldeles rörd när jag nu i efterhand läser allt fint som folk har skrivit i mössan min. Den ska jag alltid ha kvar! Tvåorna var grymma och självklart var det esteterna som tjoade mest, som det ska vara minsann. Och grattis Y som fick stipendiet. Att du blev så rörd visade bara ännu mer hur värd du var det! Utspringet var galet. När jag stod och väntade (ganska långt bak) hann jag tänka att nu springer jag ut och kommer aldrig mer tillbaka. Nästan att man för typ tusende gången började lipa. Men sann sprang vi och då släppte det. Tills jag kom ut och till slut efter mycket letande hittade släkten. För vem står där och storbölar om inte Jossan? Och så kunde såklart inte jag heller hålla mig. Som tur var började det regna då, jag skyller mitt blöta ansikte på det. Efter många kramar, pussar och massa kul runt halsen var det dags att bege sig mot flaket. En och en halv timme i himlen, jag lovar! Bajenponchon på och jag slapp förstöra kläderna också, hur bra? Två mottagningar, först ut var pappas på Hembygdsgården. Många mysiga inbjudna, många fina presenter, en rörd pappa och hundra bilder som visades med hjälp av projektor. Tänk hur man har sett ut genom tiderna. Bland annat så fick jag en urfin akustisk gitarr av papai och Karin så nu ska jag verkligen lära mig att spela gura! Vid fem begav vi oss till mormor och morfar där Just i dag är jag stark spelades när jag kom in genom grinden. Även där, nära till tårarna. Mysfika med chokladtårta á la Louise, prat och skratt med resten av släkten. Kvällen blev en utegång på telen, såklart!
Oförglömlig dag som gick alldeles för fort. Men tack alla fina som gjorde den till en dag att minnas! Esteter, familj, släkt och vänner, underbara och fina.
...och om det börjar regna, champagne eller regn spelar ingen roll, så åker min regncape på. Oj vad min mormor kommer ha det finaste barnbarnet på ett flak!
Nu börjar jag inse att jag ska ta studenten imorgon. Igår när vi var i skolan och fixade med lakanen, som för övrigt blev hur fina som helst, fattade jag fortfarande inte att det är till vårt flak, det som vi ska hoppa och tjoa på. Hjälp! Ju längre dagen har lidit ju mer har jag förstått och faktiskt börjat längta efter. Förut lät det inte alls såhär, och jag håller fast vid att jag gärna skulle gå med min klass på gymnasiet resten av livet, men lite roligt ska det bli ändå. Jag och mor har handlat all mat till imorgon, mor har köpt en liten champagne till frukosten, vi hämtade tårtorna hos Johns mor. Nu har jag precis strykit klänning och det är tydligen strängt förbjudet att gå in i mammas sovrum där hon och Lina har stängt in sig. Strax ska jag in i duschen, lägga en liten mask och få manikyr av bästa mamma. Imorse ringde bästa pappa för att fråga hur det står till med mitt tandkött och predikade samtidigt om hur viktigt det är att äta när man vill bli av med infektioner i kroppen. Aminosyror som bygger upp och det köret. Det blir en ganska spännande upplevelse för en kvinna som inte kan tugga så idag har jag fått i mig följande:
havregrynsgröt med äppelmos mixad korvstroganoff (endast ett fåtal skedar innan jag blev spyfärdig) proteindryck med smak av choklad (ledsen John, det är inte gott!)
Imorgon ska jag nog ta med mig en drickyoghurt till frukosten och be om en gaffel att mosa jordgubbarna med. Då ska det njutas! Och treoröret åker med, såklart. Jag blir värsta knarkisen imorgon, värktabletter och alkohol. Förlåt stackars lilla njure...
Igår var jag på besök hos en hudterapeft för att fixa till fötterna litegrann. Skära bort gammal hud och så för att få fina studentfötter. Idag ska det klippas och målas tånaglar hos densamme. Tur att man har en mamma med många fina skills! En hel låda med skalpeller, krämer och annat...
Det gäller att bevara fukten efter duschen, på med platspåsar!
Hejdå död hud och stenhårda hälar. Hej sommarmjuka fötter!
... inte för att jag börjar få sån separationsångest. Eller jo, lite kanske, men mest för att min jäkla mun kan hinna sluta göra ont. Jag får spader! Ofta gör det inte så superont och ibland så gör det det. Typ som nu. Under eftermiddagen har jag legat och ältat i soffan, försökt att sova och kolla på Top model för att tänka på annat. Men det går inte, munnen har tagit kontroll. Svälja är en plåga. Tyvärr får man bara ta treo tre gånger om dagen. En försvinner alltid under natten eftersom jag vaknar flera gånger och inte kan somna om för att det gör så jäkla pissont. Till slut ger man upp och går upp och tar en. Ta bort, ta bort, ta bort! Om det inte försvinner kommer jag ju inte kunna njuta av all den goda maten på lördag ju! Just nu äter jag varma koppen. Eller snarare kalla koppen. Mitt tandkött pallar inte riktigt med värme just nu, eller ens ljummet. Någon som vill byta huvud för en dag?
Nuförtiden får man verkligen hålla sig för att inte börja lipa hela tiden. I måndags var det nära när Elin började småsnyfta på sista religionen när Maria strödde lovord över oss. Igår fikade vi alla musiker i musikhuset en sista gång med Micke. Jennis delade ut presenter, Jimmie fick bland annat en Karlssons Klister. Han blev rörd och lovade att han skulle komma med något tårdrypande tal imorgon på genrepet inför studenten eller på studenten. Det blev en massa fika och det blev mycket prat och skratt. Hejdå fina musikhus!
Och man blir inte alls avundsjuk när man läser i Rebbans blogg om deras wild night out på Freja igår. Massor av sånt i sommar!
Under alla dessa år som jag har gått i skolan har jag i princip aldrig varit sjuk. Aldrig ska man väl inte säga, jag har nog haft några kramper här och där, men det enda jag kan minnas är kikhostan då jag och syrrorna bodde hemma hos farmor och farfar i vad som kändes som en evighet och de två gångerna jag fick hårlöss. Man måste nämligen ha i medlet en hel dag, inte poppis i skolan om man säger så. Båda dessa olyckor hände innan jag började sexan. Sen sexan har jag i princip, inte vad jag kan komma ihåg i alla fall, aldrig varit sjuk. Inte så jag har varit tvungen att vara borta från skolan i alla fall. Men nu har det minsann skett, lagom till studenten. I fredags efter min och Johns mellanmål på balkongen började det göra ont i tandköttet längst in i munnen på mig. Jag tänkte inte så mycket mer på det, det var bara lite irriterande. På lördagen var allting bra förutom att tanden började göra ont på riktigt. På söndagen frös jag hela dagen trots det otroligt varma vädret och hade troligtvis feber. Jag var i alla fall kokhet enligt John när vi skulle gå och lägga oss. Han behövde inget täcke om vi säger så medan jag frös under det. Vid det här laget har jag börjat få det riktigt svårt att äta eftersom jag bara kan tugga på vänster sida av munnen och det gör ont att svälja. igår var jag hos tandläkarn där jag fick svar på vad som händer i munnen. Skit som har kilat in sig bakom visdomstanden i tandköttet som har gjort att det har svullnat och blivit infekterat. Tandläkarn sköljde bort smutsen med någon slags lösning, jag ville gråta. Infektionen kunde även orsaka feber så där fick vi svar på varför jag hade känt mig krasslig. Jag har i alla fall köpt en lösning på Apoteket som det ska sköljas med två gånger om dagen medan jag endast ska borsta tänderna med vatten. Nu har det även flyttat lite infektion till andra sidan så nu blir det till att leva på soppa och yoghurt till studenten. Jag hoppas att det försvinner illa kvickt! Till dess går jag även på treo som lindrar när det gör som allra ondast.
Yummie!
